Jag minns den med ångest. Den frammanar dåligt samvete. Den hängde där i affären och såg så söt ut. Jag önskade den mig så hett. Rosa med vita prickar och spetskant. Jag tjatade på mamma, riktigt länge och säkert riktigt irriterande. Hon gick mot kassorna utan att ta med sig plagget. Jag blev gnällig och grining och betedde mig som ett trotsigt, bortskämt barn. Under hela middagen surade jag och fräste att mamma var världens sämsta mamma och att allt var orättvist. När jag kom upp på mitt rum efter att ha stampat hårt i varje trappsteg låg den där på min säng. Utbredd och finare än jag mindes den från affären. Jag fick ont i magen. Satte mig på golvet och kände hettan i huvudet. Jag vågade inte ens gå fram och ta på den. Jag förtjänade det inte. Länge gnagde den otäcka känslan i maggropen och till slut reste jag mig och gick fram och smekte tyget med handen. Nu ville jag inte ha den längre. Nu påminde den mig om hur elak och otacksam jag varit mot min mamma. Jag tog ett djupt andetag och sprang ner i köket och in i hennes famn och viskade ”tack”. Som förväntat fick jag en klapp på huvudet och en försmådd fnysning till svar. Jag ville inte se henne i ögonen men jag visste att jag måste. Det var mitt straff. Jag tittade upp. De kalla ögonen såg på mig med en blick som sa: ”Hoppas du är nöjd nu, din otacksamma unge.”

Magen värkte och jag sa åter ”Tack” och sprang upp till mitt rum igen. Den låg kvar på sängen. Jag hade fått som jag ville. Och jag mådde aldrig bra när jag hade den på mig.

På hösten känns skogen mer mystisk än andra tider på året. Den är frisk och klar och mossan är så tjock att det känns som att gå på en skummadrass. Tidig morgon eller sen eftermiddag, när det är lite halvdunkelt, kan man skymta väsen bland träd och stenar. Eller är det bara skuggorna och skimret från grenar och stubbar som spelar ögat ett spratt? När någon med min vilda fantasi finner sig själv mitt uppe i denna värld kan vad som helst hända.

Det är här min huvudkaraktär, Iva, känner sig som mest hemma. Hennes doft av skog och våt mossa finns överallt och hon smälter med lätthet in i naturen. Det magiska pulserandet från de urgamla träden vibrerar i henne. Tiden stannar upp och hon kan sitta och betrakta hur ett bladverk öppnar sig i takt med att solen stiger. De mossiga stenarna är så bekväma att sitta på. Hon drar med handen över de ljusgröna stråna och låter det kittla svalt i handflatan. Hennes röda friska kinder liknar mogna äpplen och skrattet rinner ur henne likt en porlande bäck. Solen strilar ner genom grenarna och skapar vackra skuggspel på marken. På vissa ställen skimrar luften. Det är de tunna platserna. Där är luften så tunn att man kan passera över till den andra världen. Till Tir na Nog. Det finns fler tunna platser än man tror. Människan brukar dock inte ha ro och stanna upp för att upptäcka dem. Iva ser dem. Och hon passerar vant mellan världarna.

Visst, det är min fantasi som leker. Men nog tycker jag att det skimrar till i skogen ibland.

Jag anser mig inte vara en särskilt känslig människa. Jovisst, gråter jag till filmer som är lyckliga eller sorgsna, men i det verkliga livet är jag nog ganska jordad. De saker som händer, de händer, oavsett om jag hetsar upp mig eller inte, så det är bäst att ta det lugnt. Men ibland kan jag bli filosofisk. Det händer oftast när jag gör något enkelt och vardagligt. Idag staplade jag ved och det är ett arbete som tillåter att tankarna svävar iväg på annat håll. Jag staplade och log för mig själv. Vilken tur jag har hela tiden! Jag tänkte på när min man upptäckte knölen i mitt bröst (jodå killar, hem och kläm på frugan nu) och vi kunde bota den i tid. Sedan tänkte jag på tiden efteråt, då jag var färdigbehandlad. Jag var på en informationsträff om bröstrekonstruktion, omgiven av kvinnor som inte hade några bröst alls kvar. Jag hade bara fått en liten grop i mitt bröst. Väl ensam inne hos läkaren berättade jag att jag skämdes lite över min fåfänga men berättade att efter operationen hade det ”sjuka” bröstet lyfts lite och nu undrade jag om de kunde lyfta det andra också, så de hamnade på samma nivå. Läkaren tyckte inte alls att jag skulle skämmas och sa att det var en enkel dagoperation som de lätt kunde göra. Så jag släppte dömandet av mig själv och lyfte det friska bröstet. Det gick jättebra. När det blev dags för återbesök, tänkte jag avboka – allt såg ju bra ut. Men läkarna envisades och till slut satt jag där i rummet igen. Läkaren berättade att den bit de tagit bort när de lyfte bröstet hade kontrollerats och man hade hittat början till cancerceller. I det friska bröstet? Ja, men vi tror att vi haft en sådan tur att vi råkade ta bort allt som var. Nu följer vi dig med mammografi, det är allt som behövs.  

Lyckan ler mot mig - igen!

Så jag fortsätter att dra till mig vänliga och varsamma lärdomar och relationer och vägrar se något annat än det strålande ljus som finns inom varje människa och situation.

Nu börjar jag känna mig varm i kläderna. Efter att ha skrivit lite om ditt och datt här på min sida sedan slutet av augusti tänkte jag börja med det som sidan var tänkt till från början. Skriva min bok och skriva om min bok. Eller skriva en annan bok. Berättelser och sagor i alla fall. I alla dess former. Jag filar och filar på min bok som nu har blivit tre böcker. Men min obegränsade fantasi pockar på och nya romanideér ploppar upp och vill bli nedskrivna. Det är bara det att det ibland inte är lika roligt med själva skrivandet som det är att komma på ideérna. Jag skulle behöva någon som skriver det jag tänker. Men varför ska allt vara lätt? Det är klart att jag fixar lite arbete också. Idag kom jag underfund med ett fantastiskt sätt att komma till skott och hålla igång. NaNoWriMo. För författare och skrivande människor är det här redan ett känt begrepp, men för mig blir det första gången i år. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och i motsats till vad namnet antyder är det en internationell företeelse. Människor över hela världen är engagerade i detta. Under November månad lovar man att skriva 50000 ord. NaNoWriMo är en virtuell intressegrupp som peppar och stöttar under skrivprocessen. Det här får mig att gå igång. Jag tror jag jobbar bäst under press och mitt mål är att få till ett hyfsat utkast på 50000 ord att redigera under vinten. Håll tummarna!

https://nanowrimo.org/sign_up

I går drack jag gravöl(eller snarare gravvin) med min fina vän Zara. Jag skulle ta med de sista sakerna jag lämnat kvar på ZoULFishSpa sedan hon tog över firman helt. Efter mer än fem år tillsammans, nästan som ett strävsamt gift par, har vi hunnit samla många minnen. Det blev lite tårar, lite skratt och mycket vin.

Det var när jag första gången mötte henne som jag på allvar begrep att jag har en speciell förmåga att dra till mig begåvade och älskvärda människor. Fina, älskade Zara. Hon har lärt mig så mycket. Hon har lärt mig att vara snäll. Hon har en orubblig tro på godheten hos människor. Det beundrar jag. Att jorden är en god plats och att livet är en kärleksfull resa. Genom åren har jag inte fått annat än förståelse och respekt från henne. Hon är så skör och stark på samma gång. Vi har inte varit osams en enda gång. Inte ens då vi inredde lokalerna, eller när hon ensam fick kämpa på under min sjukdom, eller efter min cancersjukdom, då jag avslöjade att jag inte hade lust att driva företag längre. Att känna sig älskad är att våga vara sig själv och tala om vad man vill, utan att vara rädd för att det skall bli konflikter eller obehag. Att älska är att vilja någons lycka, utan tanke på sig själv.

Vad som än händer med företaget tror jag ändå syftet var att jag och Zara skulle träffas. Det var det viktigaste. Vi har båda växt och lärt oss massor av varandra, med ett stadigt golv av kärlek och respekt att stå på. Det gör oss modiga och nyfikna på nya saker. Det som sker när vi träffas är magiskt. Energin ökar hos oss båda. Ingenting är omöjligt. Att pröva nya saker är inte läskigt, utan kan vara både roligt och härligt. Som wasabiglassen vi provade innan vi skildes åt igår. Den var inte läskig – bara god.

http://zoulfishspa.se/