Jag  börjar med att våga vara sårbar. Det är ett stort steg. Men det viktigaste. Om jag inte vågar blotta mitt oskyddade jag kan ingen älska just det. Och det är ju det oskyddade jaget som är jag på riktigt. Att våga blotta mitt sanna jag för mig själv och andra. Våga visa och tala om när jag är rädd, avundsjuk, osäker, inte förstår eller känner mig dum. Bara då kan jag ta emot äkta läkande kärlek. Risken att jag skall såras är mycket mindre än chansen att den ömtåliga situationen leder till en uppfyllande känsla av kärlek.

Våga låta andra älska mitt sanna jag.

Den jag verkligen är, med alla fel och brister. En människa som bara vill vara älskad. För det är rädslan att vara oälskad och ensam som gör att jag sätter upp murar, tar på masker och inte vågar vara mig själv fullt ut. Hur vet jag vad som är en mur eller en mask då? Jo, det är lätt att hitta murarna som stör flödet. Mina irriterade och känslosamma anklagelser av andra är till för att skydda mig från en obekväm sanning om mig själv. När jag ser det och älskar mig själv trots den obekväma sanningen, så rasar murarna och jag kan låta andra älska mig. På riktigt.

Vill du också prova, men känner dig rädd? Ta det försiktigt i början. Lossa på masken inför dem som du litar på. Ju mer kärlek du kan ta emot, desto mer motståndskraftig blir du mot dem som inte klarar av att älska. Du kommer att bli överraskad när du ser från vilket håll den verkliga kärleken egentligen kommer.

När mår jag bäst? Är det när jag ligger på ett spa? Åker på den lyxiga resan? Arbetar med välgörenhet? Äter praliner i soffan med en god bok i händerna?

Ja, det kan kanske vara alla dessa förslag, men det kan också vara inget av dem. Det beror på vem jag är. Jag vill påstå att ingen människa mår som bäst på en lyxig resa, eller på ett spa. Visst kan du för stunden må bra. Men om det är det bästa du kan må så är det en falsk känsla. Vad är det som med all säkerhet får alla människor, oavsett vem man är, att må bäst, på riktigt?

Jag tror jag vet. Det är känslan av att vara accepterad och älskad utan villkor. Låter enkelt, men tyvärr händer det alltför sällan. Det är nämligen ett konstant brus i vårt samhälle av låtsaskärlek. Kärlek som gärna delas ut till höger och vänster, om vissa krav uppfylls. Om du har rätt kläder, rätt titel framför ditt namn, kör rätt bil, åker på rätt resor och går på rätt spa. Den här typen av acceptans av omgivningen kallar jag låtsaskärlek och den kan ju lindra för stunden, men är lätt förgänglig och behöver ständig påfyllning. Att sträva efter att alltid ha det bästa, vara trendigast eller snyggast är det som späder på låtsaskärleken och man kommer aldrig att uppnå det. Dessutom brukar den vara befäst med bytesvillkoret. Om du älskar mig, så älskar jag dig.

Jag har en gång frågat en vän varför hon gifte sig. Svaret var beklämmande: ”han gör mig lycklig”. Du kanske tycker att det låter som ett relevant svar men vad säger hon egentligen? Älskar och gifter hon sig med honom endast om han uppfyller villkoret att göra henne lycklig? Så egentligen är hon mest intresserad av sig själv och sin egen lycka – ganska själviskt, eller hur? Han blir bara ett verktyg. Bara han avgudar mig tillräckligt så mår jag bra och kan älska honom tillbaka. Han bär alltså ansvaret för om hon är lycklig eller inte. Det är en enorm börda att lägga på en annan människa. Samma börda som jag lägger på min son när jag säger: ”Hjälper du mig att städa undan här i köket så blir jag glad”. Är han då ansvarig för om jag är glad eller inte? Tufft för ett barn att bära det ansvaret. Ändå låter dessa kommentarer inte helt galna i våra öron. Det är bara för att vi slänger oss med dem dagligen utan att tänka oss för. Bruset.

Vi matar varandra med låtsaskärlek tills vi inte ser något annat och det är det enda vi kan få. Så vi sliter hela livet med att jaga denna låtsaskärlek som är kortlivad och kräver konstant påfyllning. Det är därför vi är rädda för att göra någon besviken, känner oss lyckliga när våra föräldrar är stolta över oss, stressar på jobbet för att göra chefen nöjd och sträcker på oss när vi får beröm. Ständigt på jakt efter acceptans och kärlek – men fel kärlek och acceptans med villkor. Jag är övertygad om att alla beslut vi tar i livet, de små dagliga och de stora livsavgörande, i grund och botten styrs av vår längtan att bli älskade och vår rädsla att bli ensamma och oälskade. Vad ska man ha då? Hur hittar man rätt i bruset?

Det ska jag prata mer om nästa gång.

Hur vardagen än är så ger det som är vanligt en känsla av trygghet. Och det är väl skönt. Men om vi rannsakar vår trygghet – är det verkligen trygghet vi har då? Hur djupt går den? Tänk om det finns mycket mer att hämta bortom det som vi tror är trygghet. Vardagsrutiner, boende, familj, vänner och jobb. Det finns runt omkring oss och är förgängligt. Det enda som är garanterat bestående är vi själva. Är vi äkta och är vi oss själva i vår egen trygghet?

Den du verkligen är kan du varken ta på eller se i en spegel. Våga visa och tala om när du är rädd, osäker, inte förstår eller känner dig dum. Bara då kan du ta emot äkta kärlek och trygghet. Och få känna hur det känns. Jag förstår att det kan vara skrämmande och osäkert att våga visa sina svagheter öppet. Men risken att bli utskrattad och förlöjligad är liten och väl värd chansen att få ta emot kärlek när du är ditt naknaste jag. Tänk på att smärtan du bär genom ett helt liv utan äkta kärlek är så mycket större än en kort stunds obehaglighet. Det är rädslan att vara oälskad och ensam som gör att du sätter upp murar och inte vågar vara dig själv. En illusion av trygghet. Som om du i din äkta form inte skulle förtjäna kärlek och trygghet på riktigt. Men det gör du. Älskad bara för att du behöver det.

Vi har alla en längtan efter äkta kärlek – och är alla rädda för att bli ensamma och oälskade. Den här längtan och rädslan håller ibland låg profil, men påverkar oss ändå i alla de små till synes omedvetna beslut vi fattar varje dag. Om vi ändå kunde se det. Att allt vi egentligen vill ha är äkta kärlek. Att om vi kände oss fullständigt och ovillkorligt älskade, så skulle det andra runt omkring oss inte ha så stor betydelse. Som det är nu låter vi vår längtan och rädsla styra oss och vi jagar oss till utbrändhet och sammanbrott för att hinna med det oviktiga.

Jag har varit på så många möten på arbeten där man erkänner att det har gått bra för företaget och man tycker att de anställda gjort ett gott jobb...”, men vi ska inte luta oss tillbaka, vi kan bli ännu bättre och målet till nästa år....” Bla bla bla.  Vad skulle hända om vi människor helt plötsligt blev materiellt och ekonomiskt nöjda och istället använde all vår energi till att förbättra våra relationer? Den viktigaste relationen jag har är den med mig själv. Jag är ju det enda sällskap jag inte kan undvika. Är jag trygg i mig själv, är chansen att trivas med livet som helhet betydligt större.

Jag fick just veta att jag inte vann en skrivartävling som jag hoppats på. Självförtroendet dyker utan förvarning ner i botten. Jag inbillar mig bara att jag kan skriva. Kanske alla omkring mig inte alls ler uppmuntrande, utan snarare överseende och med lite medlidande. Det är kanske jag som inte kan tolka signalerna. Skrattar de bakom min rygg? ”Lilla gumman, hon tror verkligen att hon ska lyckas – så sött.” Händerna darrar vid tangentbordet. Får jag ens lov att skriva när jag skriver så uselt? Är det meningen att det ska bli så här nu?

Men vad är egentligen”så här”? Att jag inte vann en tävling? Vad jag förstår så var det 199 andra tävlande som inte heller vann. Det kan väl ändå inte vara det värsta som hänt mig. Ska jag skriva bara för mig själv? Trycka upp bara ett exemplar av varje bok och ställa i min egen bokhylla? Det är ju egentligen det jag är ute efter. Att få se min berättelse som en bok. Klart att det skulle vara kul om det blev en bestseller och film, men det viktigaste är nog att få hålla i själva boken. Och då behövs bara en bok – till mig. Skall jag nöja mig med det?

Jag vacklar i min övertygelse. Ena dagen är jag helt säker på att jag har åtminstone fem olika strålande bokprojekt på gång. Som alla kommer att bli succé. Andra dagen säger jag till mig själv att jag inte ens klarar av att skriva inköpslistan till mataffären. Det vore skönt med en gyllene medelväg där jag ställer rimliga krav på mig själv och klappar mig själv på axeln för varje liten framgång. Men jag är kvinna. Det finns inget som heter stadig känslomässig nivå. Mitt vacklande skapar en berg-och dalbana som hisnar och skrämmer...och glädjer. Trots att jag just nu är i en dalgång skulle jag inte vilja kliva av. Jag ser fram emot nästa bergstopp.

Sportbehån sitter tight och känslan blir som en trigger. Nu vet kroppen vad som väntar. Jag rätar på ryggen när jag drar upp blixtlåset på träningsjackan. Idag behövs mössa och fingervantar. Och eftersom det är så tidigt på morgonen tar jag på en reflexväst. Skorna sist. Jag trampar lite i dem på stället för att riktigt sjunka på plats. När jag låser upp dörren och kliver ut på trappen är det som att stiga in i nästa modul på mitt dagschema. Nu vet jag att jag får ägna mig åt mig själv den närmaste halvtimmen. Och få en välförtjänt frukost när jag kommer tillbaka. Inget annat ska göras under den här tiden. Bara flytta den ena foten framför den andra, i lagom löptakt. Det första friska andetaget är bäst. Jag kan inte påstå att jag är någon som njuter av själva träningen. Men jag njuter av egen tid. Och det här är min egna tid. Efter några promenadsteg börjar jag jogga. Solen ligger svagt röd bakom grå molnstråk i öster. Det är inte så kallt att utandningen syns, men det är svalt och jag är glad för mössan och vantarna. Löpstegen kommer in i en rytm. Kanske borde jag vara mer i nuet och verkligen uppleva känslan i kroppen och se min omgivning. Men jag hamnar mer i sinnet. Jogginglunken hamrar fram likt ett tåg på räls och jag kan slappna av i stegen. Tankarna svävar. Jag tänker aldrig på vad jag ska göra sen eller allt som skall ordnas under dagen. Nej, nu är tid för fantasi. Jag släpper tanken fri. Den får göra som den vill. Oftast dyker det upp bokideér eller lösningar på problem jag har när jag ska skriva. Eller så sticker tankarna iväg till en dröm jag hade under natten. Hur var det nu? Ja, just det. Det var så drömmen slutade.

Jag är tillbaka hemma alldeles för snart. Hade egentligen inte hunnit få den där bokideén riktigt klart för mig än. Vid trappen stannar jag och fäller överkroppen framåt i den förhatliga men nödvändiga stretchen. Hoppas jag inte hinner glömma det jag tänkte på innan jag får tag på papper och penna.