Först kommer mobilen. Sen kommer människan. De grågröna ögonen följer uppmärksamt vad som sker på skärmen. Hörlurar i. Det blonda håret är prydligt flätat och den svarta jackan är knäppt ända upp i halsen. Handväskan hänger och slänger på ryggen i takt med de raska, säkra stegen. Fullständigt fokuserad på skärmen och till synes helt omedveten om trottoaren hon går på eller trafiken runt omkring. Det rycker lite i mungipan och fingrarna fladdrar över skärmen. Uppenbarligen ett lustigt svar på ett sms eller inlägg. Hon kommer fram till korsningen. Stannar upp och blicken lämnar skärmen för några sekunder och flackar i olika riktningar. Likt en robot i en science-fiction film scannar hon omgivningen efter livsformer eller hot. Grönt ljus. Blicken tillbaka på skärmen och bestämda steg ut i gatan. Väjer smidigt för mötande personer utan att höja blicken. Vet exakt hur hög trottoarkanten är när hon är framme vid den. De vackra husfasaderna går henne förbi. Hon har nog sett dem många gånger förr. Med beundran inser jag att hon utvecklat ett slags vidvinkelseende. En förmåga att vara där och här på samma gång. Ett smidigt sätt att få stimulans i tråkiga vardagsrutiner. Hon stannar upp, tittar upp. Vinkar och ler åt en annan mobil och människa på andra sidan gatan. Kryssar över gatan mellan bilarna och kramas. Sida vid sida fortsätter de trottoaren fram, med mobilerna framför sig som kompasser.

Konditoriet är gammalt och slitet men riktigt mysigt. Sofforna och stolarna står mjuka och omatchande runt de repiga borden. Det luktar kaffe och kanelbullar i hela lokalen.

Jag drar mig fram till disken och tittar genom glasrutan på alla läckerheterna. Här är det inget som är gammalt. Dagsfärska och fräscha radar bakelserna upp sig i vackra färger.

Åh, vad det vattnas i munnen på mig. Eller gör det? Munnen. Den som ändrat sig så sista tiden. Detsamma som håret på huvudet har smaken helt försvunnit efter de senaste behandlingarna.

Synd att inte suget försvunnit också. Eller minnet av suget.

Jag vet ju precis hur underbart gott det är med morotskaka eller prinsessbakelse. Jag vill ha en. Kanske smakar det nåt den här gången.

Jag köper en kaffe med mjölk och en morotskaka och slår mig ner i en nedsutten, mörkgrön rokokosoffa.

Den krämiga vita frostingen ligger tjock över den saftiga kakan. Mums. Med den lilla gaffeln tar jag av ett hörn och stoppar i munnen och blundar. Och suckar. Ingenting. Det smakar absolut ingenting. Det är inte så att det smakar illa. Det bara smakar ingenting. Det enda jag känner är konsistensen av krämen och kakan som rullar runt i munnen. En konsistens kan aldrig vara god. Den bara är. Si eller så. Varken äcklig eller god. Inte ens dofterna i lokalen kan få mig att ana en smak. Kaffet är varmt och blött – inget mer.

Varför gör jag så här? Det var väl onödigt att köpa kaffe och en bakelse när jag inte kan njuta av det. Nu skulle jag egentligen passa på att banta eller åtminstone äta sån där äcklig nyttig mat. När jag ändå inte känner smaken.

Men suget finns ju där. Vetskapen om hur gott det är.

Eller är något egentligen gott? Det blir som en uppenbarelse för mig där jag sitter med min kaka. Ingenting smakar egentligen någonting. Smaken finns bara i munnen. Vi kan inte säga att något är gott. Kakan i sig har ingen smak. Det är i munnen smaken kommer fram, och då är den högst personlig.

Tankar går tillbaka till tider då jag försökt övertyga matvägrande barn att det är gott. Det var ju helt fel. Jag har ju ingen aning om hur det smakar – för dem.

Jag suckar och tittar ner på mitt tomma fat. Jaha, den slank i fort. Hu, så onödigt. Ändå hoppades jag vid varje tugga att det nog ändå skulle smaka något.

Jag tar den sista klunken kaffe och lämnar konditoriet och kanelbullsdoften bakom mig.

 Kanske nästa vecka. Då kanske det smakar något.

Jag vaknar av att hallampan lyser in genom dörröppningen. Munnen är torr och det är mycket möjligt att jag har skrikit. Med kisande ögon försöker jag avgöra vad det är jag ser. Det är mammas siluett som står i dörröppningen med händerna på höfterna. Jag suddar tafatt med händerna i luften, försöker få bort hennes dömande blick. Min illaluktande kofta sticks och jeansen är smutsiga, så jag antar att jag inte lät henne klä av mig. Det river som krossat glas i strupen, dunkar fortfarande i huvudet och det kör om i min mage. Jag orkar inte med henne nu. Orkar inte se de där trötta ögonen, urvattnade och anklagande.

Jag blundar och försöker komma ihåg vad som hände.

Allt började så bra. Jag hade grundat med några cider och var på gott humör när jag kom fram till festen. Felicia räckte fram en hand, len som en barnrumpa, och hälsade mig med ett påklistrat leende. Snacket var högljutt och avbröts ofta av hysteriska skratt, men jag hörde undertonerna av rädsla i rösterna och såg de spända uttrycken i allas ögon. Det var så falskt. Alla var så falska. Rädda och små försökte de spela upp en charad som de hoppades skulle leda till acceptans och popularitet. Och jag var en av dem. Det värsta var att ju mer alkohol jag drack för att passa in, ju klarare såg jag falskheten omkring mig.

Alla lider av samma osäkerhet. Ena ögonblicket kaxiga och avslappnade, i nästa spända som knutna nävar.

Jag minns att jag plockade i chipsskålen när tuggorna började växa i munnen. Det tycktes som om rummet blev insvept i dimma. Felicia och de andra omkring mig blev oskarpa i konturerna, rösterna blev dämpade som om de kom långt bortifrån. Mina egna rörelser blev långsamma och fumliga.

Jag tror jag skrek något om allas falskhet. Efter en stund kände jag att jag när som helst skulle kräkas. Det var som om luften inte räckte till för alla rummet, så med en klump i halsen, hård och omöjlig att svälja, reste jag mig och vacklade ut. De vek åt sidan när jag närmade mig, som om de ville undvika min pinsamma närvaro. Som ett besvärligt barn de sedan länge tröttnat på. Jag borde ha lärt mig att ta föraktet med ro vid det här laget.

När jag kom ut i trädgården är jag osäker på vad som hände. Var det en dröm eller inte? Oordnade bilder av mörka ögon som svepte hastigt över mig. Det krasade bland löven där skuggorna var som djupast. Med bultande hjärta förlängde jag stegen och det kändes som om jag flög över rabatter och staketpinnar, men kom ändå ingenstans. Jag vacklade baklänges och sjönk ner, kunde inte få ur mig ett ljud, som om en kniv ljudlöst dragits tvärs över strupen. Flåsande och våt av svett tittade jag upp från gräset på de suddiga ansiktena omkring mig. Kusliga skuggor fladdrade förbi dem, det kunde vara fåglar eller fladdermöss.  

Sedan minns jag hur lättnaden sköljde över mig när bekanta armar lyfte upp mig. Jag mäktade inte le, jag mäktade knappt öppna ögonen medan pappa bar mig hem. Hans skjorta var skrynklig och mjuk mot min hud och under den var hans bröstkorg varm och jag kände svagt hans pulserande hjärtslag.

Jag öppnar ögonen igen.

Nu är mamma borta och pappa sitter på en stol intill sängen. Han ser ner på sina händer som han har knäppta i knät. Pannan är veckad och ögonbrynen har dragits ihop mot näsroten. Jag ligger tyst och ser på honom, men han slår inte upp ögonen. Det bastanta ansiktet visar upp fler rynkor än vanligt, det finns något grått kring ögonen. Hoppas han inte är sjuk. Jag känner hur pulsen dunkar i maggropen. Om han skulle bli sjuk, försvinna. Jag klarar inte av att tänka tanken ut.

Jag rätar ut mina krampande fingrar, naglarna har gjort bågformade märken i händerna. Sedan trycker jag fingrarna mot ögonen, torkar bort en tår från kinden med ärmen på koftan.

Jag sträcker mig mot honom, vill krypa intill och känna hans hjärta igen. Han sänker huvudet och jag ser hur han pressar ihop läpparna så de nästan vitnar. Han grymtar till lågt och gnuggar sig långsamt över näsryggen.

Sedan lutar pappa pannan mot min och andas ut i en lång, lång suck.

En slipad regissör hade inte kunnat arrangera eländet i en tydligare scen.

Här stod Agnes, ensam i folkvimlet.

Den brungrå massan rörde sig omkring henne, drev runt i olika riktningar, alla upptagna med sitt. Hon kände för att börja gråta, men stålsatte sig och bet hårt i läppen för att inte den skulle darra. Tänk att det bara var ett par månader sedan det hade börjat gå utför. Att förlusten av bästa vännen, jobbet och lägenheten hade tvingat henne att göra det hon svurit på att aldrig göra mer.

Det var den första december hon knappat in numret till föräldrarna i mobilen. De fanns inte med i hennes kontaktlista. En raspig, tobakshärdad röst hade svarat. När hon presenterat sig hade det blivit helt tyst i andra änden en lång stund, sedan hade hon hört ett klick och samtalet bröts. Trots att hon försökte, kunde hon inte blockera den smärta som vällde från magen upp i bröstet. Hon ångrade att hon tagit mod till sig att ringa. Nu var smärtan än värre än om hon inte vetat. Nu stod det helt klart att hon var ensam i världen för första gången.

Ensam, arbetslös och hemlös. För första gången. Och det var jul.

Hon brydde sig inte om stötarna hon fick av de förbipasserande i julträngseln. Sakta vred hon huvudet åt höger och stirrade in i en grön reklamskylt där ett flygbolag basunerade ut billiga sista-minuten-resor till solen och värmen över högtiderna. Det kändes overkligt att hon en dag, för inte så länge sedan, suttit med Madde och planerat just en sådan resa. De hade haft varsitt glas vin framför sig på soffbordet, kurat ner sig i soffan och tävlat om vem som hade den sorgligaste uppväxten. Ingen av dem ville fira jul eller ens finnas kvar i Sverige under helgerna. Sedan hade allt hänt så fort.

Dagen efter hade Madde blivit påkörd när hon korsat gatan, och dött omedelbart. Eftersom det var Madde som stod för lägenheten hade hennes snikna släkt inte väntat mer än ett par veckor förrän de lagt ut den till försäljning och bett Agnes att ta sitt pick och pack och ge sig iväg. I sorg och frustration hade det inte dröjt länge förrän Agnes råkat i gräl med sin chef och fått sparken. Och nu var de sista pengarna slut.

Hon vände bort ansiktet från reklamskylten. Stod fortfarande som paralyserad mitt i trängseln. Läppen hade slutat darra. En egendomlig tomhet trängde undan smärtan i bröstet. Sorlet omkring henne lät dämpat, som om hon hade en osynlig, vadderad kupa omkring sig. Skulle det sluta så här? Nu fanns det väl ändå inget kvar att leva för. Hon skulle kunna stå här, orörlig, i sin vadderade kupa till tidens ände.

Tom i bröstet och tom i huvudet hörde hon någon tala till henne, och något som rasslade. Det lät som det kom långt ifrån. I en långsam rörelse vred hon huvudet mot ljudet. Med ens hördes det nära.

”Hallå, min vän, skänk en slant till de behövande.”

En äldre kvinna plirade med sina små russinögon och skakade sparbössan i sin hand så mynten skramlade. Det stod Frälsningsarmén skrivet med snirkliga bokstäver tvärs över den genomskinliga behållaren. Agnes blinkade men kunde inte få fram ett ord.

”Hur mår du, flickebarn? Du ser vilsen ut.” Kvinnan slutade rassla med sparbössan och fick ett allvarligt drag i ansiktet.

Klumpen i halsen började komma tillbaka, darret på läppen likaså. Nej, inte nu igen. Hon var trött på att gråta och trött på smärtan. Käkarna bet ihop och hon svalde ner klumpen innan hon svarade.

”Jag har ingenting. Ingenting. Inga pengar, inget jobb. Ingenstans att bo.”

Kvinnan stod tyst och betraktade henne en stund, som om hon funderade på huruvida Agnes talade sanning eller inte. Sedan beslutade hon sig tydligen för att tro på Agnes. Hon tog tag under hennes arm och började leda henne genom folkmassan.

”Jaha, men då är det ju du som är den behövande. Vilken tur att jag träffade dig. Du skall få ett jobb av mig. Ett mycket viktigt och givande jobb.” Kvinnans försiktiga leende fick en mängd rynkor att framträda omkring russinögonen.

Helt utan egen vilja lät Agnes sig föras till en gammal träkyrka ett par kvarter bort. Den rödmålade kyrkporten stod uppslagen och det ringlade en kö av trasiga människor längs trottoaren och in genom öppningen. De traskade förbi kön, tog sig in kyrkan som uppenbarligen inte användes enbart för mässor, utan även som härbärge. Kvinnan lotsade in Agnes i köket och tryckte ett förkläde i hennes hand.

”Man får när man ger. Det är så sant som det är sagt. Om du inget har nu, kommer du att ha en förmögenhet innan julottan imorgon, det lovar jag.”

Innan kvinnan gick nickade hon mot en av pojkarna som jobbade i köket.

Agnes kunde fortfarande bara blinka. Tänkte att tanten var galen och att hon skulle ut härifrån så fort som möjligt. Men det var något i kökspojkens varma, bruna ögon som gjorde att hon stannade. Att hon tog av sig jackan och satte på sig förklädet. Det var en frid i ögonen. En ren, oförfalskad glädje som fick tomrummet i hennes bröst att för stunden bli lite varmare. Hade han inte en slags stjärnglimt i ögonen också? Hon följde honom genom köket. Lyssnade på hans melodiska stämma medan han förklarade vad hon skulle göra när hon delade ut maten till de hemlösa.

Till slut fann hon sig stå där med sleven och lägga upp en mustig gryta till en tandlös gubbe som log så hon kunde se långt bak i hans gom. Romer med sina barn blandades med stans, för stunden nyktra, alkisar och andra hemlösa. De torkade sina rinnande näsor med baksidan av sina händer. Tog emot skålen med grytan, log och bugade.

”Tack, välsignade flickebarn. God jul på dig.”

Alla väntade tålmodigt, trots att hon kunde se hur hungriga och frusna de var allihop. Det hördes skratt från någon i kön, och en annan stämde in. Flera av besökarna hälsade varandra med kramar eller en vänskaplig klapp på ryggen. Stolar skrapade när de slog sig ner i matsalen och värmde händerna över ljusen som stod på borden.

Undan för undan fylldes tomheten i mage och bröst. Dag blev kväll och för varje tack, för varje leende och för varje ”god jul”, smög sig något varmt och mjukt in i Agnes. Hon hörde kökspojken skratta och skämta med dem alla, medan han konstant arbetade med maten eller med disken. Det gick inte att behålla någon vadderad kupa i den här atmosfären. Kärleken och omsorgen löste upp vadden och Agnes kände hur hon kom närmare livet än hon gjort på mycket länge.

Då en krokig kvinna med stripigt hår gav upp ett alldeles särdeles vackert och hjärtligt skratt, kunde inte Agnes heller låta bli att skratta. Mitt i skrattet mötte hon kökspojkens stjärnblick och fylldes av en längtan att också få ha en sådan stjärnglimt i ögonen. Ord som förnöjsamhet och harmoni dök upp i huvudet på henne.

Hon kände en gästs knotiga hand krama vänskapligt hennes arm och insåg att hon inte var ensam i folkvimlet längre. Hon var en del av det, så som alla andra. Och en del av stjärnglansen i var och en av alla delar.

Mot alla odds skulle den här julen kunna komma att bli den bästa någonsin. 

Det hettar i huvudet. Lårmuskeln är så spänd att benet skakar lätt och Lisa håller andan. Om hon blundar och väntar kanske den försvinner. Då har det aldrig hänt. Det är viktigt att blunda. Om hon får syn på den kommer den alltid att finnas där.

De långa benen, håriga och svarta. Den köttiga kroppen som delvis är täckt av hår, delvis blank och slät som ett ormskinn.

Luften pyser lite ur näsan. Nu måste hon ta ett nytt andetag snart. Vad kommer att hända då? Kommer förändringen i kroppsrörelsen att få den att stanna upp mitt på låret. Titta på henne med röda ögon och kanske överväga att stanna kvar där för alltid. Gräva sig in i huden och lägga sina ägg.

Lungorna smärtar av syrebrist. Lisa håller läpparna hårt sammanpressade och gissar att hudtonen snart kommer att skifta i blått.

Hellre det än ägg i låret.