Tankarna har alltid funnits där. Äventyren och fantasierna. Och visst skrev jag ner några scener och till och med ett par kapitel för länge sedan, men utan att egentligen ha något mål med det. Det var först när cancern kom som jag började skriva på riktigt. Tiden och möjligheten fick jag under sjukskrivningen. I början efter operationen var jag lite trött, men sedan gick det alldeles utmärkt. Jag skrev en timme om dagen i början. Jag var ju noga med att vila och göra andra roliga saker också förstås. Det var som ett mellanspel i livet. En tid för mig att träna på att ta det lugnt. 🙂

Det har varit så otroligt lustfyllt att skriva. Jag har verkligen gottat mig i historierna och lekt med karaktärerna. Inte har det gått fort, men det har varit fantastiskt.

När jag kommit en bit på väg i min bok lät jag min son läsa mina texter. Han har gått skrivarkurs och håller själv på att författa. Han hade mycket kommentarer som ledde till inspirerande diskussioner och en hel del redigering. Sedan tyckte jag att jag var klar och började skicka till förlag. Alla refuserade. Sonen kom hem på besök igen och fick läsa den ”färdiga” boken. ”Du har väl inte skickat in det här till någon?” frågade han. ”Jo, det har jag väl...” svarade jag lite trevande. Han suckade ”Men mamma, det här är långt ifrån färdigt.”

Hm, jag borde kanske gå en skrivarkurs, tänkte jag då.

Jag letade på nätet och det var så jag kom i kontakt med Ann Ljungberg och hennes kurser. Det var en ren njutning att få ta del av all hennes kunskap och det har blivit ett antal kurser nu. Både irl och på nätet. Passade även på att gå en kurs hos Kim Kimselius som var en ljuvlig upplevelse. De har båda uppmuntrat mig och hjälpt mig i mitt skrivande. Jag ser nu till att alltid ha en pågående kurs, eller en kurs som snart startar. Man kan aldrig lära sig för mycket. Dessutom jobbar ju min speciella talang (ni vet, den där som gör att jag drar till mig begåvade och trevliga människor) för högtryck under kurser och författarträffar.

Boken jag började med har arbetsnamnet Tunna Platser och har blivit redigerad så många gånger nu att jag har tappat räkningen. Och enligt vissa är det ett teckan på att den snart kommer att bli klar. Senast skrev jag om hela början på boken. Det var frustrerande samtidigt som det var helt nödvändigt. Efter det har just den boken fått vila medan jag har roat mig med att skriva lite noveller, andra böcker och dessutom fått massor av ideér till nya böcker istället. 

Man ska ju inte tro att de nya ideérna väntar tills när man är färdig med ett projekt. Nej,de passar på att komma just som man måste jobba med någon ganska tråkig del av sin gamla bok, som man redan är less på men ännu inte färdig med.

Men mitt mål är förstås att jag skall plocka upp Tunna Platser så småningom och att den skall bli helt enastående.