Jag är otroligt kräsen när det gäller filmer och är dessutom väldigt noga med att filmen skall passa min sinnesstämning för stunden. Sällan vill jag gråta av sorg, ibland vill jag gråta av glädje, då och då vill jag skratta och oftast vill jag uppslukas av spänning. Men det råder brist på spännande filmer. Bra spännande filmer. Skattjakter, jakter på liv och död, pussel som måste lösas i tid, kanske med ett övernaturligt väsen som vän. Eller fiende. Jag inser att jag får skriva en spännande berättelse själv för att uppleva allt på det sätt som jag vill. Kanske blir det en film. Kanske inte. Men under tiden jag skriver är det en film för mig. En film som jag kan ändra på allt eftersom. Kan det bli bättre? Just nu är jag mellan ”filmer”. Det härliga äventyret med ”Femte dagen” har kommit fram till slutet och jag kan hämta andan. Det är fantastiskt. Men jag är redan sugen på att ta ett språng in i ett nytt äventyr. Hur börjar det? Oftast börjar det med en fråga. Vad skulle hända om..?

När jag växte upp var fortfarande jantelagen djupt rotad i samhället. Och det var än värre när mina föräldrar växte upp. Då genomsyrade Jante allt man gjorde och sa – om man överhuvudtaget vågade öppna truten. Lyckligtvis börjar den attityden försvinna, men när något har varit allmängiltigt så länge tar det tid. Det skulle kunna gå mycket snabbare. Om vi, som fortfarande har lite kvar i ryggmärgen, kunde släppa taget helt. Och vi försöker. Men långt bak i huvudet finns den där rädslan att utmålas som en skrytmåns, och så tar Jante över igen.

När det går bra var det säkert någon annans förtjänst och när det går dåligt är det bara mitt fel.

Eftersom Jante sakta håller på att försvinna så har vi lärt oss att genomskåda den där martyrliknande attityden, trots att vi inte gör något åt den. Den bara finns där och är riktigt irriterande.

Skrytmånsen som vi är så rädda för är väldigt ovanlig, Men när den dyker upp agerar den precis tvärtemot Jante. När det går bra tar den all ära för sig själv och när det går dåligt skyller den ifrån sig.

Hur gör vi för att balansera fram på den sunda och konstruktiva medelvägen?

Jo, jag har en idé.

Vi lägger ut allt ansvar utanför oss själva. Lyft av det av axlarna. Sådär. Vad skönt.

Vad händer då? Vad händer om vi ser framgångar som en lyckosam gåva från någon utomstående kraft som vill oss väl? Vad händer om vi ser misstag som ren otur? Otur, som delgetts oss för att vi skall lära oss något.

Då kan vi tacka för framgångarna på ett hjärtligt och ärligt sätt, och vi behöver inte älta och piska oss själva när det inte riktigt gick som vi tänkt.

Om vi sen dekorerar den här attitydtårtan med tankar som när jag tror att allt ska gå bra öppnar jag upp för lycka, och när jag tror att allt ska gå dåligt öppnar jag upp för otur. Ja, då blir det enkelt att bädda för att det ska bli som vi tänkt och vi mår bra under tiden.

Så var inte rädd för skrytmånsen, den kommer inte att dyka upp.

Prova istället att tänka som Lotta på Bråkmakargatan:

”Det är konstigt med mig. Jag kan så mycket. Jag kan allting faktiskt. Allting- utom slalom. Men det kan ju inte vara så svårt att lära sig. Det är ju bara att svänga och vicka på stjärten hela tiden.”

Jag brukar inte ge nyårslöften. Förstår inte riktigt vitsen att lova saker en gång per år. Jag lovar hela tiden. Lovar att äta bättre, röra mig mer, ja, ni förstår. Det brukar gå bra. Jag har ganska god koll tror jag.

Men idag insåg jag något som jag totalt försummat. Eller, rättare sagt, någon jag totalt försummat. En kär vän som gör så gott hon kan. Hela året har hon kämpat. För att bli en bättre förälder, bättre vän, bättre hustru. Hon har kämpat mot dålig självkänsla, med sitt skrivande och så gott hon kan, mot våld och fattigdom i världen. Men jag har inte stöttat henne. Min allra bästa vän. Det slog mig att ingen har lovat att uppskatta henne, så hon kan inte förvänta sig uppskattning. Den enda hon kan förvänta sig uppskattning från är mig. Och jag har inte talat om för henne hur värdefull hon är. Hur tacksam jag är för allt hon kämpar för. Hur mycket jag älskar henne. Med alla fel och brister är hon en fin människa, som jag trivs med. Men jag har inte visat det så ofta. Så när jag tog en sväng till affären idag köpte jag en vacker blombukett och skrev ett kort. Ställde på köksbordet. Jag lovar att jag ska visa henne mycket mer kärlek under 2017.

Snart är det nytt år. Helgerna är förbi och vi får ordning på vardagen igen. Jag ser verkligen fram emot 2017. Det är året då jag ska slå igenom tänkte jag. Jag har så mycket på gång att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag ska ge ut en novellantologi med Novellhotellet och en novellantologi med Kim Kimselius. Jag ska pitcha en strålande idé om en ljudboksserie till Storytel, plocka upp och skriva om min keltiska fantasyserie om Iva samt börja skriva på min "sexbok". Dessutom är jag verkligen sugen på att skicka in ett bidrag till en novelltävling med temat Grimm. Allt det här kommer att ske innan Maj månad.

Men jag är lugn. Smickrar mig med att ha en organisatorisk förmåga som gör att allt planeras in på ett logiskt och smidigt sätt i min vardag. Dock kan man aldrig bli fullärd på den punkten och därför tänkte jag utnyttja den fina julklappen som Ann Ljungberg kommer att ge inom en timme. Har du tid så titta gärna in och få hjälp att planera in ditt skrivarår 2017:

https://app.webinarjam.net/register/5354/586aa49c62

Gott Nytt År allesamman och njut varje dag av 2017 - det kommer att bli ett strålande år!

I dessa dagar överöses sociala media av åsikter om traditioners vara eller icke vara. Vissa säger att traditioner skapar trygghet andra säger att de är helt onödiga. Faktum är att traditioner är väldigt individuella och vi formar dem utifrån det vi tycker skapar glädje och trygghet för oss själva. Jag finner trygghet i förändring – är det då en tradition? Att göra något nytt varje jul eller utvecklas på något sätt vid varje högtid. Idag har vi lagt till en tradition till vårt julfirande. Något som många andra skulle må gott av att prova på och som jag varmt rekommenderar– om ni vill.

Utanför vår lokala ICA-butik sitter ofta Mariana och hennes man Florin och tigger ihop till familjens överlevnad. Barnen bor med sin mormor i Rumänien och det enda sättet för dem att ha råd att behålla sitt lilla hus där är att Florin och Mariana kommer till Sverige och tar små ströjobb och ber om hjälp. I Rumänien finns varken hjälp eller jobb att få. Florin har nu åkt hem till barnen över julhelgen, men Mariana hade inte råd att ta bussen hem. Hon sitter själv. Så vill ingen ha det.

Därför firade hon jul med min familj i år. Vi har gott om mat, presenter och kärlek och hon är välkommen att dela det med oss. Det var fantastiskt mysigt att få tillbringa julafton med henne och efter mycket teckenspråk och lite knackig engelska fick vi, under en trevlig middag, veta hur man firar julen i hennes hemland och hur hennes familj har det. Är det inte det som julen egentligen står för? Att dela med sig. Hjälpa, umgås och visa kärlek. Och det är inte svårt att göra någon glad. Efter mycket skratt och skoj skjutsade jag henne sedan till bussen som tog henne till härberget där hon ska spendera natten. Tack Mariana för en fin och speciell jul med dig!❤