Har jag rätt? Gör jag rätt? Är det rätt att spendera all min lediga tid på att skriva? Om ingen läser. Jag lurar bara mig själv. Jag kan egentligen ingenting. En bluff. Men en sofistikerad sådan. Jag är så bra på att bluffa att jag då och då även lurar mig själv. Tror att jag faktiskt kan. Men att min övertygelse vacklar blir smärtsamt tydligt när jag får kritik. Även konstruktiv sådan. Jag blir liten av att inte betraktas som stor. Min fina text. Kritiserad och kommenterad på varje sida. Smärtsamt. Orättvist.

Jag vill bara skriva magi. Som tar mig till en annan plats. Att följa regler passar inte in i den magiska världen. Min text ska vara perfekt från början. Inte ställer jag höga krav på mig själv? Men det är inte krav utan snarare lathet eller oförmåga att fullfölja ett projekt till slutet som gör att jag tycker min text är fulländad efter först utkastet. För det är ju sååå jobbigt att skriva om. Jag vill starta upp och drömma fram en härlig historia, men det petiga arbetet på detaljnivå är inget för  mig. Hur tar jag mig förbi det hindret?

Jo, jag gör ingenting. Absolut ingenting. I minst en vecka. Låter kommentarerna och kritiken sjunka in. Låter den kritik som faktiskt betyder något få fäste medan den andra kan glida av mig likt vattendroppar. Det kan jag bara göra om jag funderar. Inte skriva, inte läsa – bara fundera. Till slut har jag klart för mig vilka ändringar som måste göras. Det är en stor del av skrivandet, och den viktigaste delen för mig, så att jag kan fortsätta bluffa fram en riktigt bra bok.🤭

Visst är det helt fantastiskt att försvinna in i något. Följa med ett flow. Det kan vara vad som helst. En idrott, segling, motorcykelrace, en film, pyssel eller matlagning. Vi har alla något som vi låter oss ryckas med av. Jag rycks med när jag skriver och när jag befinner mig i min lyckliga bubbla spiller jag ut mina idéer och tankar på den närmaste omgivningen. Nämligen mitt kontor. Här har jag ett skrivbord med dator, bokylla med allt utom böcker, ett sidobord med bara en massa böcker i nästan meterhöga travar, en flipboard med konstiga tecken och scheman, en gästsäng och ett snedtak fullt med post-it lappar.

Det här rummet har varit ämne för diskussion vid ett flertal tillfällen. De som enstaka nätter nyttjar gästsängen brukar få mycket att fundera över och ibland får jag lite konstiga blickar av dem. Det har faktiskt gått så långt att mitt kontor har döps om till ”galna professor-rummet”, eftersom det ser ut som ett rum hämtad från en tecknad serie med en professor som smider planer eller uppfinner saker.

Här har jag flow och kan njuta. Just nu syns det på min vägg en storyline till en bokserie om tre delar och på flipboarden har jag synopsis till en annan bok. Lycka och galenskap i ”professorns” rum.🤪

Min obegränsade fantasi pockar hela tiden på och nya romanideér ploppar upp och vill bli nedskrivna. Det är bara det att det ibland inte är lika roligt med själva skrivandet som det är att komma på ideérna. Jag skulle behöva någon som skriver det jag tänker. Men varför ska allt vara lätt? Det är klart att jag fixar lite arbete också. Att skriva en bok är både glädje och hårt arbete.

Hur gör jag när jag orkar skriva men har tappat min inspiration?

Jag kan inte sitta och vänta på att inspirationen ska komma, ibland måste jag tvinga orden ur mig. När väl orden rinner till känner jag garanterat glädje. Tills dess skriver jag för själva skrivandets skull, för glädjen över orden som kommer ut på pappret. Om jag arbetar på det sättet, att varje dag skriva något, så har jag till slut skrivit en hel bok. Det är därför jag hinner och orkar, en bit i taget, då blir det inte övermäktigt. Små stunder varje dag.

Det lärde jag mig under senaste NaNoWriMo(en global skrivarutmaning som brukar ske i November månad varje år). Då fick jag ur mig en hel bok på en månad. Den är just nu hos lektör och jag hoppas och tror att den kommer att publiceras i höst.

Jag har som förslag att alla som vill är med på en egen liten ”NaNoWriMo” i Februari. Det innebär en utmaning att skriva 35000 ord under Februari månad. Vi peppar och stöttar varandra under tiden för att skapa text. En liten gåva från mig är ett excelark där du fyller i antal ord varje dag och följer en graf.

🤪

När du bestämt dig för att vara med kan du skriva ett kort meddelande här nedanför, så skickar jag dig excelarket. Om du vill ha stöttning och tips av mig under tiden så får du självklart det.  Vi hörs!

Jag har ofta tänkt att om jag bara vore annorlunda skulle andra människor dras till mig. Om jag vore en bättre människa. En sådan där människa som respekterar sig själv, en som vet att hon kan lära sig något av alla människor, som skrattar åt sig själv med ömhet och värme.

Allt det låter visserligen bra. Men bara det faktum att jag finns till gör att jag förtjänar villkorslös kärlek. Det har inget med hur jag beter mig att göra. Så jag slappnar av. Bryr mig inte längre så mycket om hur jag ska bete mig. 

Och sedan jag lyft blicken från mig själv och börjat fokusera mer på andra, har rentav fantastiska människor kommit in i min närhet. Jag har börjat se alla änglar omkring mig. 

Ikväll ska jag få träffa några av de fantastiska människorna som förgyller mitt liv. Och jag ska njuta av deras änglar. Det är lite magiskt faktiskt – när man tänker på det. 

När jag tror att alla omkring mig är elaka idioter, ger jag inte änglarna en chans. När jag tror att alla jag möter är trevliga och begåvade, så drar jag till mig trevliga och begåvade människor och lockar fram deras änglar.

Sonen ville baka kakor. Mamman log stilla mot honom och förstod precis varför. Det var inte de färdiga kakorna som lockade, även om de i och för sig var goda, nej, det var naturligtvis smeten som blir kvar i bunken. Den som han mer än gärna slevade i sig och inte lämnade minsta spår av när han var färdig. Hon log därför att hon tyckte samma sak. Smeten var faktiskt godast.

Efter alla helgerna fanns fortfarande övervikten och enstaka godisbitar kvar i huset. Egentligen inte läge alls att baka nya kakor. Men tid tillsammans med sonen var numera sällsynt. Han var femton år och spenderade i stort sett all sin fritid framför datorn med hörlurarna på. Så när han själv kom och föreslog att de skulle göra något tillsammans, var det svårt att säga nej.

”Ok, det låter bra. Jag skall bara skriva klart här”, svarade mamman.”Du kan plocka fram receptet och ingredienserna så länge.”

När hon kom ner i köket stod redan ugnen på 225 grader och plåtarna var färdigklädda med bakplåtspapper. Mjöl, smör, socker och en påse med chokladknappar stod på bänken. Receptet låg bredvid. Chocolat chip cookies, alltså. Den godaste smeten. Mamman böjde sig och plockade fram köksmaskinen ur skåpet. Det gick så mycket lättare med knivarna i maskinen än med en slev för hand. Sonen drog med fingret längs med listan av ingredienser.

”Vaniljsocker och farinsocker också”, mumlade han.

”Ja, en himla massa socker är det”, sa mamman. Sonen log och blinkade tillbaka till henne medan han plockade fram sockersorterna.

Det var precis så att det räckte med smöret de hade hemma, 225gram. Mamman skar ner det i bitar i köksmaskinen samtidigt som sonen fyllde på med 1½ dl socker. Han hade i vaniljsocker och mamman 2 dl brun farinsocker. När mamman såg att sonen av misstag använt ett kryddmått istället för teskedsmått till vaniljsockret, skrattade hon till och visade hur ett teskedsmått såg ut. Men de tog inget mer vaniljsocker. Det var nog sött ändå så det räckte. Maskinen blandade allt och sonen hämtade två ägg som också åkte ner i smeten, tillsammans med 2 tsk bikarbonat och lite salt.

För att göra de här onyttiga kakorna lite mindre onyttiga byter jag 1 dl vetemjöl mot 1 dl rågsikt tänkte mamman och lyckades göra det utan att sonen lade märke till det. Sedan ytterligare 3 dl vetemjöl. Sist hade de i påsen med chokladknappar och blandade runt. Färdigt. Mamman klickade ut stora högar på plåtarna. Det skulle vara stora sega kakor, tyckte båda mamman och sonen, så det blev bara tio högar – fem på varje plåt. Men desto godare. Snabb som en vessla ryckte sonen till sig bunken för att inga smetrester skulle gå till spillo. Mamman hann få några smakbitar också förstås, annars är det inte rättvist.

”Mamma, nu sätter jag på en sån här modern sak som heter timer på ca 11 minuter, Ok?” Den retfulla och sarkastika tonen från sonen var tydlig. Det hade blivit ett allmänt skämt i familjen att mamman aldrig satte på någon äggklocka när hon tillagade något, med följden att vissa saker brändes vid då och då.

Hon log bara och ställde bunken i disken. ”Så bra då. Då är du ansvarig för kakorna nu, och byter plåt när den första är färdig.”

”Självklart, och provsmakar de färdiga.”

Det visade sig att kakorna blev perfekta, trots lite för lite vaniljsocker och rågsikt.