Nu kommer snart den efterlängtade antologin Novellhotellet att vara tillgänglig för privata köpare!

En beställning är ivägskickad till tryckeriet och böckerna kommer att finnas till försäljning om några veckor. Boken kommer att kunna köpas på nätbokhandeln eller i respektive författares egna webbutik. Jag lovar att informera i god tid, då erbjudandet i min webbutik både kommer att vara förträffligt och begränsat. Dessutom kommer den även att finnas översatt till engelska.

Det är så härligt att samarbeta med andra skrivande människor, och glädjen skiner verkligen igenom i den här samlingen. Gruppen som bidrar med novellerna kommer att ge ut ytterligare volymer så småningom. Några enstaka utbyten av medlemmar blir det dock inför nästa samling. Ett liknande omslag som följer vår eleganta röda dam kommer även att pryda nästa volym.

Så ett tips - börja direkt att samla dina förstautgåvor av varje volym. Volymerna tillsammans berättar också en historia.

🙂

"Varför säger du fina Birgitta till mig?"

Frågan kommer överraskande. Jag sitter mitt emot min kollega Birgitta på mysig italiensk restaurang i Göteborg. Imorgon skall vi arbeta tillsammans på Östra sjukhuset.

Jag tänker efter en sekund.

"Ja, vad tror du?" svarar jag med ett flin. Hennes oskyldiga uppsyn är obetalbar. Hon vet faktiskt inte hur fin hon är.

"Menar du att jag är fisförnäm?"

Det får mig att skratta högt.

"Men snälla Birgitta, förstår du inte att du är en fin människa? Helt enkelt." Jag tar en klunk vatten. "Jag säger bara som det är."

Hon slappnar av och ler tillbaka. Vi fortsätter vår diskussion om andra saker.

Visst är det märkligt att vi inte kan se det fantastiska i oss själva. Och om någon pekar ut det blir vi fundersamma. Kanske är det för att det inte pekas ut tillräckligt ofta. Kanske för att vi blivit fostrade att inte se det.

Hur som helst har jag inga problem att se det hos Birgitta. Eller hos någon annan av mina vänner. Jag har ju som sagt den enastående förmågan att dra till mig fina människor.

Eftersom jag inte har några problem att se allt det fina hos de runt omkring mig, så ser jag till slut även allt det fina hos mig själv. Prova själv! Det funkar, och det är alldeles, alldeles underbart.

❤

Så länge och intensivt som jag har gått och peppat mig inför Swedish Zombie-tävlingen så fanns det liksom inget alternativ till vinst.

Men det blev inte så. ”Själaryckaren” vann inte. F-----n, säger en del av mig och brakar ihop till en liten våt, självömkande fläck.

En annan del av mig är faktiskt innerligt glad för vinnarens skull. För är det någon som får lov att snuva mig på segern, så är det just Johanna Glembo. Den där, för mig, nästan lite mytiska tjejen som jag beundrat på avstånd under en längre tid. Hoppats att få träffa men ändå inte lyckats med än.

Vilka motstridiga känslor inom mig! Arg och ledsen med tillknycklat självförtroende. Fasen! Jag hade hoppats så mycket på det manuset. Samtidigt unnar jag Johanna detta. 

Så vad tar jag mig till som författare? När jag gnisslar tänder över min egen ”otur” och försöker låta bli att gnissla över andras ”tur”. Det bästa hade väl varit om vi båda vunnit, eller hur? Men sådana var inte reglerna och det var jag som fick backa. Det värker inombords av förnedring och bitterhet, samtidigt som min hjärna säger att det här är en bra erfarenhet. Det läker och löser sig, säger mitt positiva jag.

Och tänk, det är alltid mitt positva jag som har rätt, trots min snubblande självkänsla.

Senare, efter att tävlingsresultaten offentliggjorts och jag brakat ihop, fick jag ett meddelande från mitt förlag:

”Gratulerar!! Själaryckaren ges ut av Marwa förlag i år!”

❤

Så Grattis till mig – och Grattis till Johanna!

Igår firade jag en av världens yngsta femtioåringar. En ängel som med osynlig, fjäderlätt beröring lyckas stärka alla själar hon kommer i kontakt med. Det kan låta klyshigt och en aning fånigt, men jag är övertygad om att det finns något övernaturligt i oss alla. Och hos vissa mer än andra. Som till exempel min vän Zara. Utan att hon är medveten om det själv ser jag ett väsen med änglalik grace när jag tittar på henne. Hennes livsglädje och outtömliga kärlek till alla medmänniskor gör att jag inte skulle bli det minsta förvånad om hon någon gång skulle lätta från marken och sväva fram. 

Därför bestämde jag mig för att föreviga den änglabild jag ser i en tavla. Som ni alla redan vet har jag förmågan att samla begåvade människor omkring mig och nu kom det väl till pass att min egen son Jonathan har en konstnärlig talang. Han har målat tavlan som vi tryckte upp på canvas åt Zara. Nu kan hon se sig själv så som jag ser henne! 

❤

Nu när mina egna barn för länge sedan lämnat dagisåldern får jag "låna" min lille brorson när jag vill uppleva småbarns härliga äkthet. Igår var en höjdpunkt.

Luciatåg på dagis är som en fantastisk sammanfattning för den heliga naturligheten som är så uppriskande att se hos alla de människor som ännu inte blivit konstlade eller börjat att följa gängse regler. Med ett litet uns av besvikelse konstaterade jag dock att det inte fanns en enda Batman eller Spindelman med i årets luciatåg. Däremot var det några som vägrade ställa sig på led, sprang fram till pappa eller mormor som satt i publiken, samt någon som höll en helt egen liten show där det visades både mage och blöja i dansen. Flera beslöt sig för att använda sina små batteridrivna ljus som ficklampor och konsten att stå still hade tack ock lov nästan ingen av deltagarna ännu snappat upp. Kort sagt fick jag den absolut bästa luciamorgon man kan tänka sig... nåja, ett par superhjältar i tåget hade kanske varit pricken över i.

❤