Allt är relativt. Vi har alla olika referenser till hur saker bör göras och i vilken takt. Själv har jag en förmåga att sätta piskan till ryggen i tid och otid för att det skall gå fortare.

Varför då? Vad har jag bråttom till? 

Varför inte njuta av färden? Och låta den njutningen ta lite tid. Upptäcka saker på vägen, stanna till och begrunda. Fladdra lite hit och dit, som en fjäril bland blommorna. 

Det skulle se väldigt oroligt ut på våra blomsterängar om fjärilarna sköt fram i överljudshastighet. Så varför måste jag? Livet blir inte längre, och jag hinner inte leva mer, bara för att jag lever snabbare. Snarare tvärtom.

Visst låter jag klok?

 🙂

Tyvärr så är jag inte riktigt lika klok som jag låter. Det här är endast ett tillfälligt anfall av livsvisdom som oftast lyser med sin frånvaro. Därför tycker jag att det är bra att skriva ner det här. Så jag kan gå tillbaka och läsa vad jag själv har skrivit, när piskan viner igen. För det kommer den garanterat att göra. Det är ju så mycket jag vill hinna med.

Men om jag ibland låter fjärilen guida mig, tar avstickare till oväntade platser, och inte bara rusar på med min tidsplan, så kommer jag säkert att hinna minst lika mycket. Bara inte av det som jag hade tänkt mig.

Och det kanske är lika bra.

Först på kvällen dagen efter har jag hämtat mig tillräckligt för att orka skriva en liten blogg. Det var länge sedan jag hade så roligt, men lite ont gör det allt i kroppen av spring och dans och skratt. Sånt får man räkna med när man har 100års fest och de allra gladaste, roligaste och mysigaste människorna kommer för att fira.

Trots att det har tagit oss hela söndagen att städa upp (och vi ändå har lite kvar till imorgon), saknar jag redan den kärleksfulla stämningen som vilade över en inte så vilsam fest. Kan man få ha ett party snart igen?

🙂

Den härliga festlokalen skall nu åter förvandlas till verkstad och mannen är lycklig över att få tillbaka sin "man cave". 

Tusen tack till alla våra älskade vänner och släktingar som skapade en så glad och hjärtlig fest med oss. Vi känner oss välsignade med så mycket omtanke och kärlek omkring oss. 

❤

Nu närmar det sig. Nästa helg har jag och min man äran att bjuda vänner och släkt på 100-års kalas. Vi fyller båda 50 år. Det är inte enbart firandet vi ser fram emot. Planerandet kan ibland vara lika roligt. Eller också, som i det här fallet, nyttigt.

Vi skall nämligen hålla till i makens verkstad. Den har därför, under ett par veckor, fått en välbehövlig make-over, samt att badrum och köksdel äntligen fått vatten - efter tio år. Tänk att det skall behövas en stor händelse för att man skall få fart på projekt som gått i stå. Tyvärr har vi trots vår goda vilja inte hunnit med allt, så viss eldragning får vänta. Kanske tills vi fyller 60, vem vet.

Hur som helst har jag kul nu när jag kan duka ut för alla gäster, planera lekar och tävlingar, mat och musik. Det kan se tomt ut ännu, men till festen skall det vara fullt och riktigt fint. 

Livet är härligt!

😀

Jag minns hur mina föräldrar kunde klaga över oväsendet som strömmade ut från mitt och mina syskons rum när vi bodde hemma. Kiss, Runaways och annan "dunka dunka" musik.

Nuförtiden hör man ingenting. Ungdomarna sitter med hörlurar på sig och ingen vet vad de lyssnar på. Av ren nyfikenhet har jag flera gånger bett min 16-årige son om att få lyssna i lurarna. Varje gång lika förvånad. Han lyssnar gärna på "gammal" musik. 60-70- och 80-tals musik. Nästan min typ av musik. Favoriten visar sig vara Bob Marley, och även hans begåvade son, Ziggy Marley. Naturligtvis känner jag till och uppskattar Bobs kända låtar, trots att jag var för liten att gå på konserter på 70-talet, när det begav sig. 

Av en händelse råkade vi se att Ziggy Marley skulle komma till Gröna Lund och igår var vi där för att uppleva hans konsert. Lyckan var gjord för min son som dessutom fick se Ziggy när han var ute och gjorde soundcheck långt innan konserten skulle börja. Folkhavet började samla sig. Vart jag än vände mig möttes jag av glada ansikten med rastahår och rödgulgröna kläder. De satt avslappnade direkt på marken och väntade på sin idol. Inte för att jag är mycket av en konsertmänniska, och jag har naturligtvis aldrig sett Bob Marley live, men Ziggy är en kopia av sin far, endast lite ljusare i hyn. Samma hår, rörelser, röst och energi. Låtarna genomsyrades av world revolution, peace, love och justice. Trots att arrangörerna påmint om att konserten var rökfri började så småningom sötaktiga rökslingor dansa över publiken. Helt säkert inte enbart vanlig tobak. Folk skrattade och sjöng om kärlek.

Det var precis som jag kan tänka mig Woodstockfestivalen på 70-talet. Peace and love.

En glimt av ett förflutet, för både mig och min son. 

Nu börjar det!

Fyra fantastiska dagar med denna underbara människa. Endast skrivlust, glädje, visdom och uppmuntran. Jag skulle inte kunna få en bättre semester. Kim Kimselius skrivarkurs i Eringsboda har blivit en tradition i mitt liv. 

På bilden håller vi upp våra gemensamma alster...eller rättare sagt, jag har fått ynnesten att bidra med två berättelser i Kims båda antologier om Färgargården. Den ena handlar om morden på Färgargården och den andra om den magiska porten som går att finna här. Nästa år kommer vi att ge ut historiens vingslag runt Färgargården. Det riktigt kliar i fingrarna.

I år består kursen av nio entusiastiska deltagare och redan känns det som vi har blivit goda vänner. Ett dopp i sjön alldeles intill kursgården har jag också hunnit med, endast ett par timmar in på kursen. På något sätt står tiden stilla här. Jag får tid att andas ut och hinner ändå hur mycket som helst. En drömsituation helt enkelt.

Så snart jag kommer hem från kursen fimns det möjlighet att beställa den fantastiska "Magiska porten på Färgargården" i min webbutik. Jag lägger ut mer info senare.

Kims kurser blir mer populära för varje år, så det gäller att vara ute i god tid för att få en plats. Prestigelösheten och värmen som genomsyrar hela atmosfären går inte att få tag på någon annanstans.

Blir du nyfiken hittar du Kims kurser här.

Life is great!😀