Ibland undrar jag... Finns det någon verklighet? eller är det jag skapar med min fantasi min verklighet? eller både och? Både det bara jag ser och det som andra också ser. Tankarna tar mig i besittning och såsom i mina fantasier kan jag lätt bli uppslukad ibland.

För mig är gränserna mellan verklighet och fantasi flytande. Eftersom fantasin existerar i mig och jag är verklig, så måste ju fantasin också vara verklig. Helt säkert upplevd av åtminstone en del av mig. Svindlande och eggande filosofi.

Mina tankar om tid och liv är lika filosofiska. Det förstår du som har läst mina böcker. Jag tror inte att tiden är en linje som består av då, nu och sen. Nej, det finns nog egentligen ingen tid. Allt existerar samtidigt, som ett rörligt landskap, där allt är konstant skiftande, både beroende och oberoende av varandra. 

Ibland räcker inte hjärnan till för sådana tankar och det är helt okej. Jag är ju bara en liten människa i en stor helhet och det vore konstigt om jag begrep hur allt hänger ihop. Jag känner trygghet i ovissheten. Det är inte meningen att jag ska veta. Jag ska fantisera. 

Så om du för tillfället inte kan hitta mig, har jag nog blivit uppslukad av mina fantasier. 

🤪

Den lätta, friska luften får hjärnan att klarna och tittar man sig omkring upptäcker man att omgivningen lever. Inte så att man upptäcker allt som lever i omgivningen, utan jag menar att allt lever. Även det vi inte ser som levande vid första anblicken. Stenar vilar, löven pratar och kvisthålen på trädstammarna tittar tillbaka på mig. Solstrålarna genom löv och barr berättar något. Jag vill skriva en historia, en fantasy.

En mystisk tid. Hösten ger mig rysningar med sin övernaturlighet, sporrar fantasin att hitta nya vägar, nya berättelser. Jag hittar tecken på att det kommer att bli dimmigt till kvällen –  fukten samlar sig på marken och det ångar från träden. Tanken att skogen lever får dimslöjorna att te sig lite annorlunda, lite mer dansande. En hösteftermiddag som denna kan få mig att längta efter att springa fritt och känna blodet pulsera i ådrorna.

En hackspett, trygg långt ovanför mig, utstöter ett kort, överraskat skri och gör en paus i sitt hamrande för att inspektera, innan den fortsätter med sina ljudliga utgrävningar. Jag stannar upp och lyssnar. Och med ens inser jag:

Fantasy är naturen och naturen är fantasy - i sin allra bästa form.

❤ 

Den fantastiska bokmässan är till ända. Till skillnad från förra året var det i år en vänlig stämning under hela helgen och fokus låg på böcker, litteratur och kultur.  Det gör mig så lycklig!

För mig innebar bokmässan en del jobb, men allra mest bara nöje och glädje att få möta likasinnade. En perfekt blandning. Dock är nog de allra flesta deltagarna rätt möra nu, efter flera dagars konstant surr och trängsel.

Så, tillbaka i verkligheten igen börjar planering för signeringar. Jag har snart lyckats boka upp varje helg fram till jul, men det är endast sådant jag längtar efter. Att träffa härliga människor under signeringar är bland det roligaste jag vet... och jag tror det syns. Faktum är att jag brukar ha rejält ont i käkmusklerna efteråt, för att jag sitter och skrattar och ler hela tiden. Visserligen är det ibland lite surrigt på boksigneringar också, men det står jag gärna ut med. Det är ju så kul!

😀

Hemma-hos-boklansering. En av mina bättre idéer hittills. 

Förra året, då jag släppte min debutroman "Femte Dagen", hade jag bokat en trevlig restaurang och mina gäster fyllde den till bredden. Det blev en riktigt lyckad boklansering och jag njöt varje sekund. Det enda problemet var att sekunderna gick så fort. Jag hann inte sitta ner och prata med mina vänner. 

I år provade jag något nytt. Min nya bok "Själaryckaren" fick vara huvudperson i experimentet och det slog verkligen väl ut. Jag bestämde mig nämligen för att bjuda in till en VIP-boklansering hemma hos mig, med öppet hus hela helgen, så mina gäster kunde komma när det passade dem bäst. Nu har de sista (tror jag) gästerna gått och jag har haft trevligt sällskap och druckit bubbel hela dagen. (bättre kan man väl inte ha det?)

Det bästa av allt var att det var en lagom ström med människor hos mig hela tiden, så att jag hann sitta ner och prata en stund med alla. Så värdefullt! Mina vänner är nämligen det bästa som finns här i världen. Dessutom behövde jag inte packa ihop och åka någonstans. Vi var hemma hos mig och här trivs jag ändå bäst. Några av vännerna har varit här många gånger, några kom för första gången. De tyckte det var ett roligt och generöst initiativ. Tyckte det var kul att se hur jag bor, och vi kunde sitta avlappnat och samtala om livet och sånt...och om boken förstås. 

Jag signerade många böcker idag och jag hoppas att det håller i sig även nästa helg. Då är jag på bokmässan i Göteborg och både Själaryckaren och Femte Dagen finns med mig även där. Mer om det i mitt nästa inlägg.

Ha det så gott så länge!

❤

Vad härligt att få komma ut och träffa underbara människor!

Det är så jag ser på boklanseringen. Självklart kan det kännas arbetsamt emellanåt men det är jag själv som väljer hur jag vill ställa mig till det. Och hur jag än ställer mig till det, så kvarstår faktum att jag säljer mer böcker när jag är ute och signerar. 

Många författare tycker inte om den här delen av författarskapet. Och jag håller med om att sitta själv och skriva, fantisera ihop historier, ger den tillfredsställelse och glädje som lockar mest. Men om jag vill att någon annan än jag själv också skall läsa texterna, ja då får jag ägna mig åt lite marknadsföring. Sen är det upp till mig om marknadsföringen blir ett roligt jobb eller ett tråkigt jobb. 

Många gånger på marknader eller i butiker där jag signerar, brukar jag tävla lite med mig själv. Hur många leenden kommer jag att få tillbaka idag? Hur många kommer att berätta om sin favoritförfattare för mig? Och hur många kommer att erkänna att de skriver lite själva och har en dröm om att ge ut en bok?

Så många fantastiska diskussioner jag haft med underbara människor! Tänk att det finns de som kallar det jobb. 

❤