Jag tvivlar hela tiden. Hur ska jag kunna? Vem vill läsa mitt..? All feedback som inte är uppenbart positiv tolkar jag som negativ i mitt självantändande mörker. Den hybris jag emellanåt drabbas av har en livslängd som en självmordsbenägen trollslända, och därefter kommer tvivlen igen. Just nu betraktar jag bokomslaget som jag lekte lite med under min senaste hybrisperiod, och ser alla fel man kan tänka sig. Är jag galen? Upp-och nergångarna får mig att må illa. Lider alla skrivande människor av detta berg-och dalbaneåkande? 

Ja, några gör det i alla fall och känslan jag får när jag inser att jag inte är ensam är så tröstande att jag dras ut ur mitt mörker med huvudet före. De kämpar också på. Precis som jag. Tack för att ni finns. Nina De Geer och Johanna Devaliant har satt ord på mina och andras känslor. Det är tröstrerikt att lyssna på eran podd. Livet tar inte slut när jag får en refusering. Ni hjälper mig att plocka ihop mig själv och fortsätta pulsa fram i det knädjupa tvivelslasket med ett leende på läpparna. Jag är inte ensam - och nån av oss borde ju lyckas till slut.🙂

Lyssna och njut!

http://www.debuteraellerdo.se/

Novellhotellet kommer att ge ut en härlig antologi med tema hotell. Vad händer egentligen på hotellen? Vad skulle kunna hända?  i rummen? eller i restaurangköket?

Sju färgstarka noveller i helt olika stilar triggar igång din fantasi och tillför spänning i vardagen. Detta är en antologi som kommer att finnas tillgänglig att njuta av på utvalda hotell, som en liten extra krydda.

Om ett par veckor ska jag och de andra sex författarna träffas i skåne för ett sista "livemöte" (vi bor utspridda i hela landet) innan texten är färdig för tryck. Jag längtar! Inte bara för att vi kommer ett steg närmare verklighet för denna unika bokidé, utan för att jag ska få nöjet att umgås med ett gäng som orsakar ett kreativt fyrverkeri när vi ses. Alltid positivt, aldrig omöjligt. Det är en ynnest att känna dessa människor och få ta del av energin som flödar likt en aura omkring var och en.  

Författarna: Jan-Eric Boo, Helen Lindholm, Ewa Broberg, Elisabeth Öhman, Christine Tina Karlsson, Ann Hempel Pertman och Ulrika Amador

Njut av våren och energin! Snart kommer den även i bokform.🙂

Utanför Åhlens i Stockholm. Jag är överväldigad av den enorma energi som finns i människors ande och känslor. För det är så starkt just här att det blir nästan fysiskt påtagligt. En vördnad och kärlek som flyter över hela väggen och området framför. När jag kliver in i området, några meter från väggen börjar det, känns det som om en varm hand smeker mig på insidan. Kärlek. Hela väggen är fylld med kärlek. Inte bara alla lappar och alla texter som står skrivna på plywoodskivan. Nej, det är mer än så. Alla tankar och känslor som följde med lapparna och som strömmade genom händerna som höll pennorna när de skrev finns också kvar här. Det är som att gå in i en gammal kyrka. Där böner om lycka, tacksägelse och kärlek suttit i väggarna genom århundraden. Det sitter nu i en plywoodskiva på Drottninggatan. Vi är helt enkelt fantastiska vi människor. Som besegrar ondskan med enbart tanke och känslor. Jag hoppas att det sprider sig över hela världen.  Mer kärleksväggar av folket!

Roten till allt ont är att ge tillbaka. Om vi slutade att ge tillbaka skulle snart allt det onda ta slut. Hämnden är ond oavsett var den kommer ifrån. Även om man anser sig ha rätt till den. Jag säger inte att man inte får, jag säger inte ens att man inte ska. Jag säger bara att den är roten till allt ont.

Som skrivande människa anser jag att hämnden är nödvändig.

För vad vore litteraturen eller Hollywood utan hämnd? Hälften av alla filmer och böcker som gjorts för att underhålla oss skulle inte ens existera. Vad är det som gör hämnd så spännande? Vad är det som underhåller? Jo, jag tror att det är just för att vi vet att hämnd bara leder till mer ont som vi njuter av det på film eller i en bok istället. I det verkliga livet skulle det bara leda till ytterligare hämnd, andra bestraffningar eller onda ting. Och människan är så god, eller så förnuftig, att hon förstår att undvika att sätta igång det hjulet. I alla fall de flesta av oss. Men det hindrar oss inte från att drömma om det. Filmerna ger en känsla av rättskipande och vi kan lätt sätta oss in i den förorättades roll. Alla har vi någon gång upplevt något vi skulle vilja ge tillbaka för. I böcker kan vi det, och i form av karaktärer i en film. Där kan vi njuta av segerns sötma när hämnden genomförs på ett alldeles exeptionellt raffinerat sätt, så att det skapar mesta möjliga elände för måltavlan, samtidigt som hämnaren går fri och oantastlig därifrån. Är det inte så vi skulle vilja göra mot de som förorättat oss? Mer eller mindre.  

Innerst inne vet vi att det inte är rätt med hämnd. Tillfredsställelsen att ge tillbaka är lika kortvarig som själva ögonblicket då det händer. Efteråt är bara förlusten kvar, eller minnet av oförätten, och det är fortfarande bitter. Så det bästa vi kan göra för att må bra är att få bort det bittra. Gå vidare och se livet från den ljusa sidan. Om den som förorättat dig verkligen gjorde det med vilje är väl ett lyckligt liv egentligen den bästa hämnden. Och om den som förorättat dig inte gjorde det med vilje, vet han inget och du slipper leva med tanken att du sårat en oskyldig om än klantig person.

Kanske min lille brorson skulle vara en god kandidat? Men när jag frågar om det är en väderkarta han ritar på blädderblocket tittar han bara oförstående på mig och säger att det är en elefant.

Att bara lyssna på honom är en lektion som alla tvivlande författare skulle behöva. Vår rädsla att inte duga och önskan om att bli omtyckt av läsare blir på något sätt ganska larvig. Självklart duger vi  - alla.

Jag lyssnar på lille Eddie när han målar vidare på blädderblocket. "Fint. Såja, bra. Prickig elefant."

När jag påpekar att jag inte ser några prickar tittar han på mig, lägger huvudet på sned och säger tröstande: "Det gör inget." Sedan ler han och fortsätter att rita en blomma och en randig (kunde inte riktigt lista ut vad det var för något).

Just så vill jag skriva. Njutningsfullt och med självsäkerhet. Inga tankar på vad andra skall tycka.  Och är det någon som inte förstår så kan jag se tröstande på dem och säga: "Det gör inget".