November är skrivmånaden. Dels är den så mörk och tråkig att det i stort sett inte finns mycket annat att göra, dels så är det underbara NaNoWriMos månad. Det betyder att jag skall skriva så det glöder. Och visst finns intentionen där, och datorn och i viss mån även bokidén. Men i år lyser inspirationen med sin frånvaro. Kan man krysta fram en bok? Nu har jag lurat mig själv i tio dagar att jag skriver på en bok, men jag måste erkänna att det mest är osammanhängande rappakalja. Hur ska jag göra?

Jag har försökt med det mesta. Idag har jag dock nått botten tror jag. Att sjunka så lågt att jag börjar muta mig själv? Jag köpte en chokladkaka och lovade mig själv att jag skulle få en ruta för vart hundrade ord jag skrev. Sugen på choklad som jag är har det gått över förväntan och jag har klämt ur mig över tretusen ord idag.

Men kommer jag att kunna använda orden? Fortfarande känns det som om jag lurar mig själv. Som om jag ordbajsar fram en uppsats som förhoppningsvis ska imponera på läraren (i.e. jag själv). 

När jag tittar på fotobevisen på min nästan uppätna chokladkaka ser jag retsamma inspirationsord blinka åt mig i hörnet. Magikern. Som kan trolla med knäna och göra det omöjliga möjligt.

Hm, är det verkligen jag?

🤔

I väntan på ytterligare fantastiska recensioner (har fått en av fem förväntade än så länge) tar jag tag i försäljningen av "Femte Dagen" på egen hand. Vem har sagt att man bara kan luta sig tillbaka när man väl har blivit publicerad? Självklart ska även jag göra allt jag kan för att synas och locka till läsning. Jobbigt? Ja, kanske ibland. Men roligt. Och jag har ju själv valt detta. Den som skriver på sin kammare och aldrig sticker ut näsan kan heller inte förvänta sig att verken skall uppmärksammas. Så jag har min lanseringsplan klar fram till jul, där jag går all in. Om det sedan visar sig att boken upptäcks och försäljningen rullar på, kan jag klappa mig på axeln och ta åt mig äran av att det är både glädje och hårt jobb som leder till framgång. Och jag vill inte vara utan något av dem.

Glädje och hårt jobb ger mig tillfredställelse i allt jag gör. Skrivandet i sig består nästan bara av glädje och hårt jobb. Så är det även med signeringarna. Jag gör det precis så roligt som jag vill. När jag sitter vid mitt signeringsbord brukar jag tävla med mig mig själv hur många leenden och hälsningar jag får tillbaka från människorna omkring mig. Och jag lovar att jag får inga alls om jag inte själv ler och hälsar på alla som går förbi. Kanske jag ska kasta in lite gratiskramar nästa gång? Då blir det nog ännu mer glädje. 😀

Tacka vet jag mänsklighet och enkelhet.

Många drömmer om att komma igenom nålsögat till ett stort förlag. Och lyckas man kan det bli fantastiskt. Men det kan också bli en besviken känsla av opersonlighet och att försvinna in i mängden. Ewa och jag har löst problemet och raderat alla risker genom att göra vår egen resa.

I helgen var jag på förlagsmöte (hälsade på hemma hos Ewa) för lite representation (vi lagade middag i hennes kök), administration (skrev på kontrakt), forecasting (vi pratade om framtiden, drömmar och mål), produktleverans (jag hämtade fler böcker som hon hade hemma, eftersom jag redan sålt slut!) och produktionsplanering (vi pratade bokideér och NaNoWriMo). Vi fick fantastiskt mycket gjort och hann dessutom dricka vin, skratta och minnas hur vi lyckades med konststycket att skapa den här drömmen tillsammans.

Det var inte länge sedan vi träffades för första gången. Då klickade det heller inte direkt. Testläste lite åt varandra. Några månader senare behövde jag en rumskamrat när jag åkte på Skriva 2016, och Ewa behövde någonstans att sova. Där i hotellrummet tog vi första stegen. Vi började prata bokideér, förlag, publicering och skrivande. Och tiden flög. Av någon anledning lyckades vi båda peppa och höja varandra högre än någon gjort tidigare. En sån vän släpper man inte. Ewa är en fantastiskt driven förlagschef som inte ser några hinder, utan snarast spännande utmaningar. Jag själv är en positiv författare som endast kan visualisera framgång. Det är inte så konstigt att det går bra för oss. Tack Ewa, jag längtar redan till nästa förlagsmöte!

❤

Nu har jag några dagar på mig att redigera mitt Zombiemanus inför tävlingen. Deadline är första November och jag är taggad. Det här är såååå kul!

Dels trivs jag i min värld och med alla speciella karaktärer som befolkar den, dels har jag fått hjälp att förhöja berättelsen av minst sagt genomarbetade återkopplingar från både Moa och Anna-Carin. Underbara människor som också trivs i min värld och gör allt för att den skall förmedlas på bästa sätt. Så vad finns det att inte älska?

Puts, puts, ändring, justering, puts och lite mer puts. Ur städningen växer det fram något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna skriva. Men här är den; "Själaryckaren", en dystopisk spänningsroman i Zombie genren. Berättelsen om Norah som lever i en själlös värld hon själv ovetandes har skapat. Om Zeke, brottslingen som inte kan tömmas, som blir en oväntad allierad i hennes kamp för överlevnad mot en fiende kallblodigare och grymmare än de båda någonsin kan föreställa sig.

Blir du sugen på ett smakprov? Säg till så skickar jag dig första kapitlet.🙂

Signeringen på ICA Årstahallen igår gick riktigt bra. När jag tittar närmare på bilden som togs av mig och butiksägaren Karina så ser jag så mycket mer än två glada kvinnor som gärna samarbetar. På något sätt smög en hel del symbolik in sig i bilden.

Fina Karina är som så många andra handlare djupt engagerad i kampen mot cancer. Hon har själv indirekt blivit drabbad och har ändå hämtat sig tack vare en aldrig sinande positivitet. Det syns i hennes strålande ansikte att hon finner glädje och styrka i både livet och kampen för livet. Jag sitter med mina böcker, glad och ödmjuk inför det stora som händer runt omkring mig. Utan sådana som Karina skulle jag ju själv inte sitta här idag.

Fantastiskt hur ett skämtsamt foto kan ge så mycket eftertanke. Så idag fortsätter jag min bokresa med stor tacksamhet över allt det fina livet ger.

❤