Det var så fruktansvärt kallt, det snöade och kvällen började mörkna. Det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I detta kalla mörker gick längs gatan en fattig liten flicka, barhuvad och barfota. Ja, hon hade haft ett par tofflor när hon lämnade hemmet, men nu var de förlorade. Det hade varit mycket stora tofflor, mer passande hennes mor, så stora var de. Och en av dem förlorade den lilla när hon skyndat över gatan för att undvika två vagnar som var rusat fram.Toffeln fanns ingenstans att hitta och den andra sprang en pojke iväg med. Han sade att han kunde använda den som en vagga, när han fick barn.

Alltså gick hon där i snön, barfota. Varför var hon ute? Skulle det inte vara bättre hemma vid en brasa? Affärsbiträdet som just låst affären för kvällen tittade på flickan och skakade på huvudet. Själv skulle hon bara gå in genom nästa port och ta alla vindlande smala trappor upp till det lilla vindsrummet hon hyrde. Men där fanns det åtminstone en spis och en säng med filtar. Hon hade just köpt en skopa kol, så ikväll skulle spisen vara varm. Affärsbiträdet tittade på flickan som fumlade med sina svavelstickor som hon försökte sälja till förbipassserande, samtidigt som de bara fötterna trampade i snön för att försöka hålla kvar känseln. Flickans kinder var urholkade och hon såg ut som hon inte fått ett riktigt mål mat på, ja hur länge som helst. Med ens gick flickan fram mot affärsbiträdet.

”Svavelstickor, mám?” De smutsiga små fingrarna skakade av köld.

”Hur många har du?” frågade affärsbiträdet. ”Jag kommer att behöva flera stycken, och dessutom hjälp att bära upp min middag till mitt rum.” Hon visade fram ett tygbylte som inte verkade alltför tungt.

”Jag hjälper dig, mám. Om du köper av mig, så bär jag åt dig.” Flickan log men det såg ut som att leendet gjorde ont. Som om ansiktet var så kallt att huden knastrade när kinderna rörde sig.

”Bra. Jag heter fröken Julia Ersson och du kan följa med här.” Julia räckte över byltet och vände mot porten bredvid. Den lilla magra flickan tassade efter med armarna fulla av tygbyltet och svavelstickorna. Hela vägen upp mot rummet på fjärde våningen undrade Julia vad som flugit i henne. Varför ville hon ta med sig flickan hem? Gatorna var fulla av fattiga, svältande barn. Hon kunde inte hjälpa dem alla. Hon kunde ju knappt klara sig själv.

Inne i det kalla vindsrummet släppte Julia allt hon hade i händerna förutom kolet. Hon gick raka vägen till spisen och packade den full med kol och tändspint.

”Vad heter du?” frågade hon medan hon packade spisen.

”Märta”, svarade flickan osäkert. Hon stod kvar innanför dörren och såg sig omkring. Rummet var mörkt och litet. Endast ett takfönster. En säng, spisen, ett bord, en stol, en liten byrå med tvättbalja. En trasmatta på golvet. Märta tog ett steg fram så att hon stod på mattan och andades ut. Så skönt att stå på det där mjuka, torra.

”Kom hit med svavelstickorna, Märta.”

Snart brann det i spisen. Rummet blev fort varmt och Julia ställde en kaffepanna med vatten för att värmas. Hon sträckte på sin rygg och och tog loss hårknuten så långa mörka lockar föll ned över hennes axlar. Märta stirrade tyst.

”Är du hungrig Märta?” Julias röst lät mjukare nu och hon log.”Du kan få lite mat av mig om du vill.”

Märta svarade inte men hennes ögon fylldes av tårar. Hon nickade.

”Först måste du tvätta dig”, sa Julia och tog tygbyltet ur Märtas händer och lade det på bordet. ”Dessutom skulle vi behöva tvätta dina kläder, men jag antar att du måste skynda hem.”

Märta skakade ivrigt på huvudet.

”Nej, det är ingen där som vill att jag skall komma hem. Mor har sagt flera gånger att hon helst vill att jag försvinner.” Ögonen fylldes igen.

Julia svalde. ”Jaha, skulle det vara bättre för dig att sova här inatt? Jag har ingen annan att fira nyår med.”

Nu nickade Märta så tårarna rann över.

Julia tvättade Märta med varmt, skönt vatten i baljan och sedan tvättade hon hennes kläder där också. Märta fick låna ett par för stora raggsockor och en nattskjorta som räckte ner till golvet, men som var varm och torr. Sedan satt de vid bordet. Ja, Julia satt på sängkanten vid bordet, och delade på det hon haft med sig i tygbyltet. En flaska mjölk, ett grillat kalkonben och kalla kokta potatisar.

När Märta bäddats ner, mätt, ren och belåten, log Julia åt den söta flickan. Hon får stanna. Jag är säker att jag klarar oss bägge och då har jag gjort vad jag kan för ett liv åtminstone.

 

Prolog

 

 

Det var med lättnad Zeke sett poliserna komma. Om de inte arresterat honom hade han förmodligen varit död nu. Så han var tacksam.

Det hade burit iväg åt helt fel håll, med en hastighet han inte kunnat stoppa. Han hade sprungit för livet. De ständiga lögnerna hade hunnit ikapp honom och nu skulle han få betala priset. När han snodde in sig i historier han inte längre kunde ta sig ur, insåg de till slut att han inte var att lita på. En sådan medlem vill inget gäng ha. Den enda som skulle kunnat stötta honom hade för länge sedan lämnat det ljusskygga livet. Antingen blev han utesluten eller dödad. Eller både och. I den ordningen.

Han log mot poliserna och sträckte fram händerna mot handfängslet.

 

Om han vetat vad som väntade honom hade han låtit bli.

 

Han blev inte placerad i häkte och fick ingen rättegång. De två poliserna, som gripit honom, tog honom direkt till ett laboratorium. En svartklädd man presenterade sig som själaryckare. Innan Zeke fick en chans att svara stötte mannen in en metallhake i hans bröstben. Den grep tag i bröstet med iskalla klor och sylvassa spetsar. En svidande smärta i bröstryggen och sedan ett tryck. Någonting tog sig in i kroppen. Likt ett levande väsen slingrade det sig fram genom organen och sög ur all energi och tanke. Fortsatte runt i kroppen medan hans ögon rullade frenetiskt i sin hålor. De bultande ådrorna var nära att brista av hans kokande blod.

De outhärdliga plågorna fick honom att falla på knä och slet fram ett skrik ur strupen. Det brände som eld i bröstet och dunkade dovt i huvudet. Allt gjorde ont. Han hade aldrig tidigare upplevt en smärta som täckte alla delar av kroppen samtidigt. Väsande drog han efter andan, trots att det var som att andas in isiga knivblad. Lukten av blod fyllde näsborrarna. Värken höll honom fokuserad. Han sträckte på halsen och tittade attackeraren i de bruna, ormlika ögonen. Ett leende ryckte i mannens mungipor. Zeke kände hur någonting slets ur honom.

 

När han vaknade upp låg han bekvämt nerbäddad i en sjuksäng intill ett flertal pipande apparater. Fyra slangar i olika färger försvann in under huden på diverse ställen på kroppen och gjorde att han inte vågade röra sig. Han kunde se och registrera allt i rummet, ändå fattades något. En vag oro grep honom. En gnagande känsla av ett stort ingenting inuti. Det var platt på något sätt. Han försökte känna efter. Var det inte något som funnits där förut? Nu var det tomt.

Han lät blicken vandra över kroppen och stannade upp vid bröstet. Mitt emellan bröstmusklerna satt ett knöligt plåster. Sakta lyfte han handen för att se efter vad det kunde vara för något under plåstret, när en sköterska kom in. Hon stannade vid dörren när hon såg att han var vaken.

”Hej. Det är helt okej. Du får titta under plåstret om du vill.” Efter ett par försiktiga steg stannade hon på armlängds avstånd ifrån sängen. ”Hur känner du dig? Kan du berätta om du minns något?”

Zeke svarade inte utan vände blicken åter mot plåstret. Han petade försiktigt upp en kant och såg till sin förvåning att det lyste under kompressen. Ett mjukt, ljusblått sken.

 

 

 

Kap 1

 

November 2238 – år 84 av nya tiden

 

Solen silar in genom de smutsiga fönstren. Jag ser dammkornen sväva lugnt framför rutorna. Med jackan vilande över axlarna tar jag med mig en av köksstolarna ut på balkongen, sätter mig och blundar mot solljuset en stund. Det blir nästan ljummet här mot fasaden, trots att den bleka höstsolen är svag. De kyliga vindarna skulle få min hud att knottras om jag lutade mig alltför långt utanför räcket.

Utsikten är fantastisk. En av de finaste byggnaderna i huvudstaden Malmö. Från balkongen ser jag ut över de rika delarna med kanalen glittrande mellan några av husen. Det tycks mig som om världen är full av hustak och takterasser, behängda med balkonger och brandtrappor, likt ett enda stort, rörigt dockhus. Regeringen har fokuserat på att bygga upp en stad i taget och det går inte fort. Det finns bara tre fungerande städer i Sverige än så länge. Resten av landet ligger öde, utan el.

Min hand söker i fickan och tar fram pipan. Jag trycker ner grovskuren tobak i piphuvudet med tummen. Det är den nya tobaken med nötsmak, berikad med vitamin D och E. Efter en liten stund svävar rökslingor lojt runt huvudet i den svala luften.

Ännu har inte regeringen utlyst något val. De har fortfarande fullt upp med att städa upp i samhällsstrukturen. Det första valet i nya tiden skall komma nästa år. Alla som vill är välkomna att starta partier. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Ingen som lever nu vet hur det gick till under fria val. Dessutom var det just det som drev samhället i fördärvet. Som fick allt att kollapsa, så att vi fick stänga ner systemet och börja om med en ny tideräkning.

Jag blåser ut en rökring och ser hur den fångas upp av vinden så snart den når utanför balkongen. Vinden leker mellan husen. Den hörs tydlig häruppe på femtonde våningen.

 

 

Jag hade sex själatömningar i oktober. Förra året hade jag i genomsnitt tre per månad. Nu har jag haft fyrtioåtta hittills i år.

Den senaste jag tömde i Jönköping förra veckan, mannen med de utstående öronen, hade överklagat flera gånger. Rätten dömde till slut till det hårdaste straffet. Enligt protokollet hade domaren påpekat att han skulle vara tacksam över att dödsstraffet avskaffats, och att han får tillbaka själen om femton år. Jag märker att jag biter krampaktigt i pipskaftet när jag tänker på mannens blick då jag fäste haken i hans bröstben och tryckte den kromade själakapseln mot ryggraden. Varför bryr jag mig? Det är bäst att inte veta något om människorna jag tömmer. Bara göra mitt jobb. Det är ändå ett barmhärtigt straff. I stort sett en drömlös förvaring som kommer kännas som ingen tid alls för den dömde.

Jag minns att jag frågade någon gång under utbildningen, om straffet egentligen var till någon nytta, eftersom den dömde inte kommer att uppleva att tiden går. Läraren svarade att alla är medvetna om det nya straffet och regeringen ser det som mer humant. Bara tanken att förlora femton år av sitt liv bör räcka för att folk skall undvika att hamna i konflikt med lagen. Kanske hade han rätt. Så varför ökar antalet domar?

 

När jag stoppar in morgonens disk i Huskocken och trycker på återvinningsknappen pyser det till och en suck undslipper mig när displayen visar att det är dags att fylla på nya matinsatser. Jag vet. Den senaste tiden har det bara dykt upp två måltidsalternativ, istället för tio. Av någon anledning glömmer jag alltid att beställa nya matinsatser. Själv tycker jag att allting jag trycker fram ur Huskocken smakar likadant, så variationen har ingen större betydelse. Helst äter jag förstås handlagad mat, vem gör inte det? Det var därför jag köpte en av stadens mest påkostade lägenheter. I mitt kök finns faktiskt spisplattor och ugn så att jag har möjlighet att laga handlagad mat, precis som på restaurangerna. Inte för att jag gör det, men det är skönt att ha den exklusiva möjligheten.

 Tankarna på mannen i Jönköping släpper mig inte. Jag minns särskilt skriket.

Från en död kropp lyfter själen lätt och luftigt. Men sliter man själen ur en levande kropp är det oerhört plågsamt. Under femton långa minuter drar och sliter kapseln själen ur varje cell i kroppen. Först slits den största delen av själen ur hjärtat och människan sätts i ett smärtfyllt chocktillstånd. Sedan dras själen långsamt och grundligt ur cellerna i lungorna, hjärnan, ryggmärgen, magen och ända ut i fingrarna och tårna. Skriken är vidriga och under utbildningstiden på Rättsnämnden lades det ner mest energi på att träna oss själaryckare i att stå ut med dem. Den delen är det enda riktigt obekväma med mitt jobb.

Jag brukar hålla fast den dömde hårt och fokusera på att räkna ner minuterna. Och tänka på att när själen väl är ute finns inga minnen kvar av smärtan. Då finns inga minnen kvar alls. Ögonen svartnar och kroppen sjunker ihop och står oftast helt still i en säckig ställning. Ibland hörs ett litet grymtande, men för det mesta säger de ingenting.

Mannen log så att skäggstubben fick skrattgroparna att mörkna. Cigaretten dinglade mellan läpparna, och det rufsiga håret hängde framför ögonen när han böjde sig fram för att tända den.

Medan han tog det första djupa blosset sträckte han på ryggen och rullade axlarna.

”Så, hur går det? Går dina drömmar i uppfyllelse?” Flinet bredde ut sig och blottade perfekt vita tänder. Hur kunde tänderna vara så vita när han rökte? Och hur kunde han lukta så gott?

Lola kunde inte släppa honom med blicken. Det var något riktigt skumt med mannen och hon var inte ens säker på om han var en seriös kund. Vanligtvis skulle ”riktigt skum” innebära något farligt, men hon var inte rädd den här gången. Hon drogs ofrånkomligt närmare.

”Ähum..” Var det enda hon fick fram. Faktum var att hon redan glömt frågan.

Det gnisslade lite om skinnjackan när han rörde sig. Den var sliten och bylsig i ryggen. Jeansen var skitiga och tajta. Varför övervägde hon ens att gå fram till honom?

Lola samlade sig och bestämde att han inte var den bästa kunden hon skulle hitta ikväll och därför borde hon ignorera honom och fortsätta längs kvarteret. Men stegen förbi honom gick trögt, som om hennes blanka röda lackstövlar sjunkit ner i knädjup lera. När hon blev stående räckte han över cigaretten till henne.

”Vilka är de?” frågade han och skrattrynkorna i ögonvrån blev synliga.

”Vilka är vaddå?” frågade Lola tillbaka och kastade sina blonda lockiga hårslingor över axeln. Sedan tog hon cigaretten och stoppade den mellan sina fylliga, knallröda läppar.

”Dina drömmar”, svarade mannen.

Svaret i kombination med smaken på hans cigarett fick ögonen att tåras på Lola. Det smakade kanelbulle. Exakt samma smak som bullarna haft i mormors kök ute på landet. Då, när hon bott med mormor en hel sommar i det lilla torpet utan vatten och med bara en vedspis. Hon mindes hur hon gått hand i hand med mormor genom grinden, över den lilla grusvägen till brunnen. Där hade de handpumpat upp vattnet de behövde för att koka potatis till middag. Hur lycklig hon varit. Att hon aldrig varit lycklig efter det.

Mannen rörde på axlarna som om det kliade på ryggen. Han rättade till läderjackan och drog ner blixtlåset en decimeter. Lola såg till sin förvåning att han var barbröstad under jackan. Men den verkade så bylsig i ryggen? I ögonvrån såg hon hur något föll ner på den slaskiga trottoaren, alldeles intill hans fötter. Hon böjde sig och plockade upp en vacker, kritvit fjäder. De svartmålade ögonen smalnade av när hon tittade på honom och menande höll fram fjädern. Han flinade igen och ryckte på axlarna.

”Du undviker frågan, Lola.”

Hon tappade fjädern.

”Hur vet du vad jag heter?”

”Nu undviker du igen.”

Lola stirrade tyst på honom. Utan att tänka drog hon ytterligare ett bloss på cigaretten som aldrig tycktes brinna ut. Kanelbullesmaken var tillbaka. Tårarna var tillbaka. Drömmar? Vad har hade hon för drömmar? Ja, inte var det att gå här ute på vinst och förlust. Hjärtat värkte och vätskan i ögonen rann över och nedför de hårt sminkade kinderna. Nu blev hon väl alldeles randig av mascaran. Men hon kunde inte säga något. Hon kunde bara fortsätta att röka den underbara cigaretten.

”Kom med mig”, sa mannen och hon nickade och följde med honom längs trottoaren. Ytterligare en fjäder föll från hans jacka.

”Vad är det med dig och fjädrar?” Frågade hon när hon stannade och plockade upp den andra fjädern.

Mannen bet sig i läppen innan han svarade.

”Ska jag vara ärlig så har jag inte riktigt skött mitt jobb senaste tiden. Jag har varit lite lat. Då börjar de lossna.” Han tog cigaretten ur Lolas mun, tittade på de röda märkena som hennes läppstift gjort på filtret, och tog sedan själv ett bloss. ”Så det vore schysst om du låter mig hjälpa dig, så jag får behålla dem.” Han lämnade tillbaka cigaretten.

Innan hon själv tog ett bloss funderade hon en stund. Sedan log hon och sa:

”Självklart, en man som du kan ju inte vara utan vingar.”

 

1646

 

Första dagen

 

 

I gryningsdunklet kan jag skymta takets grovt huggna plankor. Mellan varje planka har någon tätat med torv. Tydligen inte särskilt väl, det drar i springorna och stanken från både fukt och mögel når mig, men också något mer. Avföring ...

Jag blinkar flera gånger för att försäkra mig om att platsen jag befinner mig på inte är en synvilla. Taket är kvar. Så är även en förvirrande tomhet som säger mig att jag varken vet var jag är, eller för den delen, vem jag är.

Jag vrider på huvudet och kvider när smärtan bakom ögonen får det att blixtra till. Huvudet får vara still, men jag kan se att jag ligger nära golvet i ett torftigt rum. Eller är det ett skjul? Mitt minne är helt blankt, hur hamnade jag här?

Det hörs röster utanför. En man och en kvinna som talar lågmält.

”Hette hon Ingeborg sa du? Ja, hon måste i vilket fall som helst flyttas. Här kan hon inte vara kvar.”

”Jag vet. Det är bara vissa saker som skall ordnas först. Imorgon hämtar vi henne. Försök ta reda på vad hon minns så länge.”

Mannens mjuka röst har en kraftig accent. Det låter som om han är italienare eller spanjor.

De försvinner. Huvudet värker medan jag försöker mitt yttersta för att ta mig samman och orientera mig, samtidigt som jag drar med handen över håret och känner hur det är hårt och stelt i bakhuvudet. Som om någon kladdig vätska har torkat fast. När mina fingrar letar sig ner genom det trassliga håret känns en sårskorpa i hårbotten.Trötthet och yrsel övermannar mig och min hand faller slapp ner.

Sa de Ingeborg? Är det jag? Jag ryser till och önskar att det kunde bli varmt här inne. Det blir dimmigt och rummets konturer tonas sakta ut.

 

När jag slår upp ögonen igen står en flicka med smutsiga kläder och stirrar ner på mig. Hennes ena öga skelar och en rödkrusig hårlock har letat sig fram under hättan. Hon har en skål i händerna. Det ryker ur skålen och jag känner att det luktar mat.

Jag försöker sätta mig upp. Det flimrar till framför ögonen när huvudvärken blir intensivareoch ett stön lämnar mig. Flickan står kvar, gör ingen ansats att hjälpa mig upp. Till slut har jag kämpat mig upp i en något så när bekväm sittställning och hon räcker över skålen utan ett ord och försvinner sedan.

Buljongen är svag. I stort sett bara varmt vatten med salt och någon grön örtkrydda som simmar omkring.

Jag ser mig omkring. Det är ett skjul jag ligger i. Springorna mellan brädorna i väggarna låter solljuset sippra in. Det har åtminstone blivit varmare nu. Var är jag? Varför minns jag ingenting? Ingeborg låter inte alls bekant. Känns inte som jag. Jag hör ljud utanför. En hund skäller på avstånd, fåglar kvittrar, någon smäller igen en dörr.

När jag druckit ur all buljong känns huvudet bättre. Jag ställer ner skålen på marken och tittar ner på mig själv. Mina händer är mjuka och lena men mina kläder är enkla. En grov linneblus och en sliten yllekjol, båda i en intetsägande gråbeige färg. Uppenbarligen är jag fattig. Halmbädden på jordgolvet tyder förstås också på det.

Jag placerar mina bara fötter på golvet och stöder mig mot väggen medan jag sakta reser mig upp. Huvudet dunkar igen. Jag måste ha fått en rejäl smäll. Vilka händelser är det som har lett fram till att jag står här i skjulet? Tankarna virvlar omkring när jag försöker sortera sant och falskt. Det är svårt att få in hela den här situationen i huvudet. Jag får liksom inget grepp om den. Det är alldeles för förvirrande.

 

Dörren rycks upp.

”Så du är uppe nu? Bra. Då kan du börja arbeta.”

En gammal dam i svarta kläder och höknäsa betraktar mig med smala ögon.

”Det är enda chansen för en sån som du att få välsignelse. Vi får väl se när du träffar prästen.”

Jag känner mig yr och illamående.

”Prästen?” får jag bara ur mig innan jag kräks en kaskad över jordgolvet och gummans läderkängor.

”Åh, herregud så vidrigt. Lina! Lina, kom hit. Den där Ingeborg har spytt ner hela skjulet. Du får ta hand om det.”

Den svartklädda ger sig iväg samtidigt som hon försöker skaka av buljongresterna från sina kängor.

Flickan som serverat mig buljongen kommer tillbaka och suckar högljutt medan hon föser ut mig i solljuset och placerar mig på en sten bredvid skjulet. Sedan går hon tillbaka in för att rensa upp.

Kisande vrider jag försiktigt på huvudet för att betrakta omgivningen. Jag sitter i solen på en bakgård i en stad. Huset intill är ett opanelat timmerhus. Fasaden är målad med röd färg medan fönsterfoder, dörromfattningar och vindskivor är målade i en ljus blågrå nyans. Inget ser bekant ut och trots att jag anstränger alla mina sinnen, triggar varken omgivningen eller lukterna igång någon som helst igenkänning av platsen. Jag märker att jag har rest mig från stenen och står hopkrupen med armbågarna på låren och huvudet mellan händerna. Det måste se ut som om jag är på gränsen till något slags sammanbrott. Det är jag kanske. Varför får jag ingen hjälp? Vilka är människorna här?

Ljuden utanför planket gör att jag tror det är Stockholm. Ljudet av vatten, knarrande kärror och passerande hästars hovar som klapprar mot stenbeläggningen. Stockholm. Jag minns nog Stockholm. Bor jag här? Jag torkar av munnen med blusärmen, vinklar ansiktet mot solen och blundar. Huvudet känns bättre. Det är sommar, men inte särskilt varmt. Stockholm och sommar.

Lina springer fram och tillbaka med trasor och skurhink. Varje gång hon passerar kraxar jag fram en fråga till henne. Var är jag? Vem är jag? Vem är du? Hon beter sig som om jag inte finns.

Mina kläder luktar illa av spyorna.

”Kan jag få tvätta mig?” frågar jag Lina när hon kommer ut igen. Jag spärrar hennes väg den här gången så hon inte kan ignorera mig.

”Hm, jag förstår inte vad det skall vara bra för”, fnyser hon. ”Men jag kan väl komma med en spann vatten åt dig.”

Innan hon går tillbaka in i huset pekar hon på ett dass.

”Där kan du göra ifrån dig om du behöver. Och passa på att spy där också om du tvunget ska fortsätta med det.”

”Och en kam”, hinner jag säga innan hon är borta. En fnysning blir enda svaret.

Men när hon kommer tillbaka har hon en hink vatten och en kam med sig. Och en lång nattsärk.

”Det är inget manfolk hemma just nu, så du kan klä av dig och tvätta kläderna här ute.” Hon låter mildare i tonen och ser inte fullt lika ilsken ut. Men hon ler inte.

 

Jag tvättar först ansikte och hår, sedan tar jag av mig blusen och kjolen och står i underkläderna och tvättar armar, händer och fötter. Min bara hud knottrar sig när vattnet kyler i den svala sommarbrisen. Dörren till borgarhuset öppnas och jag ser Lina stå på trappen och gapar mot mig.

”Vad är det där?!”

Jag ser mig omkring men inser snart att det är mig hon menar. Jag tittar ner på mig själv.

”Vad menar du?” frågar jag. ”Jag tvättar mig.”

Lina rusar ner för trappen, kommer fram och nyper tag i mitt underlinne.

”Vad är det här?” väser hon. ”Du har herrefolks underkläder på dig. Vem har du stulit dom av?”

Jag tittar ner på mina underkläder, med veck, volanger och spetsar. De är mjuka och passar mig perfekt. Jag sluter ögonen och gnuggar tinningarna, men kan inte komma på något svar på den frågan.

”Jag minns inte. Är de inte mina?”

Lina ser sig över axeln, som för att försäkra sig om att ingen sett oss. Sedan tar hon nattsärken och trär den snabbt över mitt huvud så att underkläderna inte syns.

”Känner du mig?” frågar jag. ”Du kallade mig för Ingeborg.”

”Nej, jag känner inte dig. Du kom hit igår och ska iväg imorgon igen. Frun berättade att du heter Ingeborg”, svarar Lina skarpt. ”Om jag var du skulle jag inte låta någon se underkläderna.” Hon plockar upp min kjol och blus och trycker ner dem i spannen. ”Men å andra sidan kan det väl inte bli så mycket värre för dig än vad det redan är.”

”Vad menar du?”

Hon rätar på ryggen utan att svara på min fråga.

”Du får tvätta kläderna själv. Nattsärken skall jag ha tillbaka imorgon när du far.”

”Vart ska jag imorgon?” frågar jag, men Lina är redan på väg in och om hon hörde frågan så låtsas hon i varje fall inte om det.

 

När jag har tvättat kläderna och hängt dem över en bräda i skjulet är jag alldeles kallsvettig av ansträngningen. Jag sjunker ner på den knöliga halmmadrassen. Den luktar spya och jag märker att Lina bara har vänt på den för att dölja fläckarna. Jag har inte kraft att göra något annat än att ligga kvar och stirra. Illamåendet susar i mig, men bara jag ligger still och blundar så lugnar mage och huvud ner sig. Hela kroppen känns tung, som om jag hade flytande bly i ådrorna. Varför är jag här? Varför har jag dyrbara underkläder medan kjolen och blusen är grova och slitna? Vad ska hända imorgon?

När jag öppnar ögonen igen är det mörkt ute. Jag sätter mig upp. Försiktigt den här gången för att inte framkalla ytterligare en migränattack. Sakta börjar jag reda ut mitt trassliga hår. Det är långt och ljusbrunt, men hjälper mig inte att komma ihåg vem jag är. Kammen fastnar i sårskorpan och jag följer dess konturer med fingertopparna. Ett avlångt jack i bakhuvudet, på höger sida. Det verkar inte vara alltför djupt eftersom det slutat blöda, men det är svullet och varmt runt omkring såret. Det måste vara det som orsakat minnesförlusten. Hur gick det till?

Det hörs röster utanför.

”Det känns bara obehagligt alltihop, frun. Hon drar på oss olycka säger jag.” Det är Lina som viskar.

Den gamla höknäsans gälla röst hörs tydligt, trots att hon försöker viska.

”Ja, ju fortare hon försvinner härifrån desto bättre. Herr Maculani sa att hon gjort fruktansvärda saker och att vi alla skall vara glada om hon inget minns.”

 

 

1763

 

Första Dagen

 

 

Nästa dag vaknar jag upp i ett sovrum med tapeter i vitt och guld. Sängen jag ligger i är bred och mjuk och i sänghimlen ovanför ser jag bilder på små keruber bland blommor och fontäner. Väggarna i rummet måste vara minst fyra meter höga och vid de stora fönstren hänger tunga draperier broderade med blommor och färgglada fåglar. Tjänare och andra främmande människor svärmar runt mig och tackar Gud att jag är vid liv. Huvudvärken ligger som ett järnband runt mitt huvud och tinningarna dunkar. Jag trycker fingrarna mot ögonen. En kvinna med frisk hy och runda former i en tjusig klänning kallar mig Catharina och när jag frågar henne varför, skrattar hon bara. Det står en kortvuxen, ung flicka i enkla kläder vid sängen och niger.

”Önskar frun någonting?” Rösten är len och flyter fram som gyllene ljunghonung, långsamt och omsorgsfullt.

”Va?” svarar jag. ”Var är jag nu? Heter jag inte Ingeborg?”

Flickan skakar på huvudet.

”Här finns det ingen som heter Ingeborg, frun.”

Jag blinkar bara tillbaka och känner hur munnen är halvöppen.

Den tjusiga kvinnan schasar ut pigorna och står själv kvar och ser på mig. Hon lägger huvudet på sned så att perukens lockar faller över hennes bara hals och nacke. Tårarna i ögonen hotar att svämma över. Hon tar två snabba kliv fram till sängen och kastar sig på knä med ansiktet mot min mage.

”Åh min älskade, jag är så glad att du lever. Mitt hjärta brast och nu har jag fått en chans att gottgöra dig. Jag prisar vår herre för det.”

Hon vänder upp sitt tårvåta ansikte mot mig och ler blekt. Just som jag är på väg att fråga vem hon är, och för all del även vem jag är, gör hon något som helt bringar mig ur fattning. Hennes mjuka läppar trycks mot mina i en lång kyss. Jag känner hur hennes tårar rinner på min kind. Det är ingen vänskaplig kyss. Det är en älskares kyss, djup, varm och lidelsefull. Läpparna smakar sött av vanilj och huden luktar lavendel. Jag vill inte att hon ska sluta. När hon slutligen släpper taget om mina läppar och drar sig undan kan jag inte annat än stirra in i hennes ögon. De är djupt blå och jag svär på att jag kan se stjärnhimlen i dem.

”Vem är du?” stammar jag fram. Min fråga får henne att snyfta till, men jag ser hur det rycker till i ena mungipan.

”Min fina Catharina, en sten faller från mitt hjärta när jag ser i dina ögon att du håller av mig än.” Hon reser sig och rättar till min kudde och mitt täcke.

”Jag är Hedvig, din allra bästa väninna”, fortsätter hon och blinkar med ena ögat. ”Det är jag som håller dig sällskap när din man är borta, och det är han ofta.”

”Vem är jag?” viskar jag till den charmiga kvinnan.

”Du är Catharina Charlotta De la Gardie, och bor här på Sjö slott.” Hedvig trippar fram till de höga fönstren och drar de tunga draperierna åt sidan. ”Jag bor i Lugnet, ett lantställe på andra sidan viken. Hedvig Nordenflycht i Lugnet, passande poetiskt, inte sant?” Hon viftar med sina späda händer åt vattnet utanför fönstret.

Solljuset bländar mig och jag kisar med ögonen.

”Jag förstår inte. Igår var jag fattig.”

Hedvig skrattar till.

”Trams. Du har aldrig varit fattig, Catharina. Det är du alldeles för intelligent och vacker för.”

 

Det droppar. Enstaka droppar som för tankarna till en fuktig källare eller liknande. Men det känns inte fuktigt. Faktum är att det är behagligt varmt. En frän doft sticker i näsan. Det knäpper från veden i en brasa, men det är inte lukten från brasan som sticker. Det luktar som om något är vidbränt, och fortfarande håller på att brännas vid.

Jag försöker öppna ögonen. Det rycker i ögonlocken och mödosamt får jag upp en liten glipa. Det är dunkelt och jag måste öppna ögonen helt för att överhuvudtaget se någonting. Jag känner inte igen mig. En oro i magen börjar växa. Jag blundar och sedan öppnar jag ögonen igen. Samma dunkla rum. Paniken stegras och det blir med ens svårt att andas. När jag känner smärtan i huvudet krampar det omedelbart åt runt hjärtat.

Åh, nej inte nu igen. Har jag hamnat i ett liv utan minnen åter en gång? Med ett sår i huvudet?

Jag stönar tyst. Ser mig omkring. Jag ligger på en säng i ett rum där den enda ljuskällan är den falnande elden i en öppen spis. Svart os stiger upp ur en järnkittel som hänger ovanför glöden. Droppandet jag hör blir tätare och mer oregelbundet. Slår mot taket. Regn.

Bredvid sängen sitter en ung man och sover på en stol. Han har långt, lockigt hår och ett näpet ansikte. Kan knappast vara mer än sexton år. Jag stönar lite högre. Försöker harkla mig, men det fastnar i min torra hals.  Pojken rycker till och tittar upp.

”Ss..ss..sire, ni lever! Gud o tack. M..m..mäster de Molay kommer att b..b..bli förtjust.” Han lutar sig över mig och lägger en benig hand på mitt bröst. Sedan börjar han vädra i luften, spritter till med ett förskräckt utrop och rusar fram till den vidbrända maten.

 

Jag kan inte fatta det. Det händer igen!

Jag blundar hårt och vägrar öppna ögonen.