Jag skadar inte bara mig själv...

Jag vaknar av att hallampan lyser in genom dörröppningen. Munnen är torr och det är mycket möjligt att jag har skrikit. Med kisande ögon försöker jag avgöra vad det är jag ser. Det är mammas siluett som står i dörröppningen med händerna på höfterna. Jag suddar tafatt med händerna i luften, försöker få bort hennes dömande blick. Min illaluktande kofta sticks och jeansen är smutsiga, så jag antar att jag inte lät henne klä av mig. Det river som krossat glas i strupen, dunkar fortfarande i huvudet och det kör om i min mage. Jag orkar inte med henne nu. Orkar inte se de där trötta ögonen, urvattnade och anklagande.

Jag blundar och försöker komma ihåg vad som hände.

Allt började så bra. Jag hade grundat med några cider och var på gott humör när jag kom fram till festen. Felicia räckte fram en hand, len som en barnrumpa, och hälsade mig med ett påklistrat leende. Snacket var högljutt och avbröts ofta av hysteriska skratt, men jag hörde undertonerna av rädsla i rösterna och såg de spända uttrycken i allas ögon. Det var så falskt. Alla var så falska. Rädda och små försökte de spela upp en charad som de hoppades skulle leda till acceptans och popularitet. Och jag var en av dem. Det värsta var att ju mer alkohol jag drack för att passa in, ju klarare såg jag falskheten omkring mig.

Alla lider av samma osäkerhet. Ena ögonblicket kaxiga och avslappnade, i nästa spända som knutna nävar.

Jag minns att jag plockade i chipsskålen när tuggorna började växa i munnen. Det tycktes som om rummet blev insvept i dimma. Felicia och de andra omkring mig blev oskarpa i konturerna, rösterna blev dämpade som om de kom långt bortifrån. Mina egna rörelser blev långsamma och fumliga.

Jag tror jag skrek något om allas falskhet. Efter en stund kände jag att jag när som helst skulle kräkas. Det var som om luften inte räckte till för alla rummet, så med en klump i halsen, hård och omöjlig att svälja, reste jag mig och vacklade ut. De vek åt sidan när jag närmade mig, som om de ville undvika min pinsamma närvaro. Som ett besvärligt barn de sedan länge tröttnat på. Jag borde ha lärt mig att ta föraktet med ro vid det här laget.

När jag kom ut i trädgården är jag osäker på vad som hände. Var det en dröm eller inte? Oordnade bilder av mörka ögon som svepte hastigt över mig. Det krasade bland löven där skuggorna var som djupast. Med bultande hjärta förlängde jag stegen och det kändes som om jag flög över rabatter och staketpinnar, men kom ändå ingenstans. Jag vacklade baklänges och sjönk ner, kunde inte få ur mig ett ljud, som om en kniv ljudlöst dragits tvärs över strupen. Flåsande och våt av svett tittade jag upp från gräset på de suddiga ansiktena omkring mig. Kusliga skuggor fladdrade förbi dem, det kunde vara fåglar eller fladdermöss.  

Sedan minns jag hur lättnaden sköljde över mig när bekanta armar lyfte upp mig. Jag mäktade inte le, jag mäktade knappt öppna ögonen medan pappa bar mig hem. Hans skjorta var skrynklig och mjuk mot min hud och under den var hans bröstkorg varm och jag kände svagt hans pulserande hjärtslag.

Jag öppnar ögonen igen.

Nu är mamma borta och pappa sitter på en stol intill sängen. Han ser ner på sina händer som han har knäppta i knät. Pannan är veckad och ögonbrynen har dragits ihop mot näsroten. Jag ligger tyst och ser på honom, men han slår inte upp ögonen. Det bastanta ansiktet visar upp fler rynkor än vanligt, det finns något grått kring ögonen. Hoppas han inte är sjuk. Jag känner hur pulsen dunkar i maggropen. Om han skulle bli sjuk, försvinna. Jag klarar inte av att tänka tanken ut.

Jag rätar ut mina krampande fingrar, naglarna har gjort bågformade märken i händerna. Sedan trycker jag fingrarna mot ögonen, torkar bort en tår från kinden med ärmen på koftan.

Jag sträcker mig mot honom, vill krypa intill och känna hans hjärta igen. Han sänker huvudet och jag ser hur han pressar ihop läpparna så de nästan vitnar. Han grymtar till lågt och gnuggar sig långsamt över näsryggen.

Sedan lutar pappa pannan mot min och andas ut i en lång, lång suck.