Ensam i folkvimlet ...

En slipad regissör hade inte kunnat arrangera eländet i en tydligare scen.

Här stod Agnes, ensam i folkvimlet.

Den brungrå massan rörde sig omkring henne, drev runt i olika riktningar, alla upptagna med sitt. Hon kände för att börja gråta, men stålsatte sig och bet hårt i läppen för att inte den skulle darra. Tänk att det bara var ett par månader sedan det hade börjat gå utför. Att förlusten av bästa vännen, jobbet och lägenheten hade tvingat henne att göra det hon svurit på att aldrig göra mer.

Det var den första december hon knappat in numret till föräldrarna i mobilen. De fanns inte med i hennes kontaktlista. En raspig, tobakshärdad röst hade svarat. När hon presenterat sig hade det blivit helt tyst i andra änden en lång stund, sedan hade hon hört ett klick och samtalet bröts. Trots att hon försökte, kunde hon inte blockera den smärta som vällde från magen upp i bröstet. Hon ångrade att hon tagit mod till sig att ringa. Nu var smärtan än värre än om hon inte vetat. Nu stod det helt klart att hon var ensam i världen för första gången.

Ensam, arbetslös och hemlös. För första gången. Och det var jul.

Hon brydde sig inte om stötarna hon fick av de förbipasserande i julträngseln. Sakta vred hon huvudet åt höger och stirrade in i en grön reklamskylt där ett flygbolag basunerade ut billiga sista-minuten-resor till solen och värmen över högtiderna. Det kändes overkligt att hon en dag, för inte så länge sedan, suttit med Madde och planerat just en sådan resa. De hade haft varsitt glas vin framför sig på soffbordet, kurat ner sig i soffan och tävlat om vem som hade den sorgligaste uppväxten. Ingen av dem ville fira jul eller ens finnas kvar i Sverige under helgerna. Sedan hade allt hänt så fort.

Dagen efter hade Madde blivit påkörd när hon korsat gatan, och dött omedelbart. Eftersom det var Madde som stod för lägenheten hade hennes snikna släkt inte väntat mer än ett par veckor förrän de lagt ut den till försäljning och bett Agnes att ta sitt pick och pack och ge sig iväg. I sorg och frustration hade det inte dröjt länge förrän Agnes råkat i gräl med sin chef och fått sparken. Och nu var de sista pengarna slut.

Hon vände bort ansiktet från reklamskylten. Stod fortfarande som paralyserad mitt i trängseln. Läppen hade slutat darra. En egendomlig tomhet trängde undan smärtan i bröstet. Sorlet omkring henne lät dämpat, som om hon hade en osynlig, vadderad kupa omkring sig. Skulle det sluta så här? Nu fanns det väl ändå inget kvar att leva för. Hon skulle kunna stå här, orörlig, i sin vadderade kupa till tidens ände.

Tom i bröstet och tom i huvudet hörde hon någon tala till henne, och något som rasslade. Det lät som det kom långt ifrån. I en långsam rörelse vred hon huvudet mot ljudet. Med ens hördes det nära.

”Hallå, min vän, skänk en slant till de behövande.”

En äldre kvinna plirade med sina små russinögon och skakade sparbössan i sin hand så mynten skramlade. Det stod Frälsningsarmén skrivet med snirkliga bokstäver tvärs över den genomskinliga behållaren. Agnes blinkade men kunde inte få fram ett ord.

”Hur mår du, flickebarn? Du ser vilsen ut.” Kvinnan slutade rassla med sparbössan och fick ett allvarligt drag i ansiktet.

Klumpen i halsen började komma tillbaka, darret på läppen likaså. Nej, inte nu igen. Hon var trött på att gråta och trött på smärtan. Käkarna bet ihop och hon svalde ner klumpen innan hon svarade.

”Jag har ingenting. Ingenting. Inga pengar, inget jobb. Ingenstans att bo.”

Kvinnan stod tyst och betraktade henne en stund, som om hon funderade på huruvida Agnes talade sanning eller inte. Sedan beslutade hon sig tydligen för att tro på Agnes. Hon tog tag under hennes arm och började leda henne genom folkmassan.

”Jaha, men då är det ju du som är den behövande. Vilken tur att jag träffade dig. Du skall få ett jobb av mig. Ett mycket viktigt och givande jobb.” Kvinnans försiktiga leende fick en mängd rynkor att framträda omkring russinögonen.

Helt utan egen vilja lät Agnes sig föras till en gammal träkyrka ett par kvarter bort. Den rödmålade kyrkporten stod uppslagen och det ringlade en kö av trasiga människor längs trottoaren och in genom öppningen. De traskade förbi kön, tog sig in kyrkan som uppenbarligen inte användes enbart för mässor, utan även som härbärge. Kvinnan lotsade in Agnes i köket och tryckte ett förkläde i hennes hand.

”Man får när man ger. Det är så sant som det är sagt. Om du inget har nu, kommer du att ha en förmögenhet innan julottan imorgon, det lovar jag.”

Innan kvinnan gick nickade hon mot en av pojkarna som jobbade i köket.

Agnes kunde fortfarande bara blinka. Tänkte att tanten var galen och att hon skulle ut härifrån så fort som möjligt. Men det var något i kökspojkens varma, bruna ögon som gjorde att hon stannade. Att hon tog av sig jackan och satte på sig förklädet. Det var en frid i ögonen. En ren, oförfalskad glädje som fick tomrummet i hennes bröst att för stunden bli lite varmare. Hade han inte en slags stjärnglimt i ögonen också? Hon följde honom genom köket. Lyssnade på hans melodiska stämma medan han förklarade vad hon skulle göra när hon delade ut maten till de hemlösa.

Till slut fann hon sig stå där med sleven och lägga upp en mustig gryta till en tandlös gubbe som log så hon kunde se långt bak i hans gom. Romer med sina barn blandades med stans, för stunden nyktra, alkisar och andra hemlösa. De torkade sina rinnande näsor med baksidan av sina händer. Tog emot skålen med grytan, log och bugade.

”Tack, välsignade flickebarn. God jul på dig.”

Alla väntade tålmodigt, trots att hon kunde se hur hungriga och frusna de var allihop. Det hördes skratt från någon i kön, och en annan stämde in. Flera av besökarna hälsade varandra med kramar eller en vänskaplig klapp på ryggen. Stolar skrapade när de slog sig ner i matsalen och värmde händerna över ljusen som stod på borden.

Undan för undan fylldes tomheten i mage och bröst. Dag blev kväll och för varje tack, för varje leende och för varje ”god jul”, smög sig något varmt och mjukt in i Agnes. Hon hörde kökspojken skratta och skämta med dem alla, medan han konstant arbetade med maten eller med disken. Det gick inte att behålla någon vadderad kupa i den här atmosfären. Kärleken och omsorgen löste upp vadden och Agnes kände hur hon kom närmare livet än hon gjort på mycket länge.

Då en krokig kvinna med stripigt hår gav upp ett alldeles särdeles vackert och hjärtligt skratt, kunde inte Agnes heller låta bli att skratta. Mitt i skrattet mötte hon kökspojkens stjärnblick och fylldes av en längtan att också få ha en sådan stjärnglimt i ögonen. Ord som förnöjsamhet och harmoni dök upp i huvudet på henne.

Hon kände en gästs knotiga hand krama vänskapligt hennes arm och insåg att hon inte var ensam i folkvimlet längre. Hon var en del av det, så som alla andra. Och en del av stjärnglansen i var och en av alla delar.

Mot alla odds skulle den här julen kunna komma att bli den bästa någonsin.