Penseln

Penseln var hennes käraste ägodel. Med den kunde hon fly. Fly in i en värld de skapade tillsammans.

Dessutom var det som om hennes händer och armar längtade efter att stryka färg över väven. Mjuka och säkra rörelser styrda endast av det där extra sinnet hon hade. Sinnet som gick ut genom penseln, som väckte idéer och talade om vad som skulle bli bäst.

Nu var vävens värld klar och hon betraktade leende vad som uppenbarat sig, samtidigt som hon med vana rörelser torkade av de mjuka penselhåren. Motvilligt lade hon ned penseln på bordet, höll kvar handen runt skaftet en stund. Det var fortfarande varmt.  Försiktigt vek hon den nötta bomullsduken runt penseln och bäddade in den. Klappade lite lätt på paketet innan hon åter vände blicken mot tavlan.

Varma röda färger över ett stenigt och kargt landskap. Hon kunde nästan se toppen på drakhuvudet som snart skulle sticka fram bakom en klippa. En miljö för fantasin. Det var penselns egen kraft som drev fram motiven. Den ville ha äventyr och magi. Skapade förutsättningarna för dramatik.

Blicken sökte sig till det gamla pendeluret på spiselkransen och hon drog en suck, lät handen smeka det grova kjoltyget innan hon rättade till hårknuten. Han skulle inte välja drakens landskap. Det gjorde han aldrig. Han skulle välja ännu en av de evinnerliga näckrosdammarna. Hon sneglade på den andra tavlan som stod uppställd på staffliet bredvid. En nätt liten gångbro över en stilla parkdamm med näckrosor. Så romantiskt och stilla, så förutsägbart.

Nåja, hon fick ju betalt i alla fall. Tillräckligt betalt så att hon kunde låta penseln måla det som den var ämnad att måla. Djärvhet och färger i kontrast.

Det knackade lätt på dörren.

”Entrez”, sa hon med klar röst.

Den storväxta mannen fyllde hela dörrhålet till hennes blygsamma lägenhet. Det vida grå skägget under de mörka mustascherna vajade för varje kliv han tog. Han gick rakt fram till tavlorna. Sade inget, utan betraktade dem bara en lång stund. Till slut började han gräva i rockfickan efter några mynt.

”Jag tar näckrosdammen”, mumlade han och lutade sig närmare för att granska nedre högra hörnet. ”Har ni lämnat ordentligt med plats?”

Kvinnan tog emot mynten och neg.

”Ja, monsieur Monet, det finns plats för er signatur.”

Han tog upp en linneduk, svepte om tavlan och tog den under armen innan han utan ett ord lämnade lägenheten. Kvinnan log när hon vägde mynten i handen. Nu skulle hon och penseln klara sig en månad till.