Första sidorna i Femte Dagen

 

1646

 

Första dagen

 

 

I gryningsdunklet kan jag skymta takets grovt huggna plankor. Mellan varje planka har någon tätat med torv. Tydligen inte särskilt väl, det drar i springorna och stanken från både fukt och mögel når mig, men också något mer. Avföring ...

Jag blinkar flera gånger för att försäkra mig om att platsen jag befinner mig på inte är en synvilla. Taket är kvar. Så är även en förvirrande tomhet som säger mig att jag varken vet var jag är, eller för den delen, vem jag är.

Jag vrider på huvudet och kvider när smärtan bakom ögonen får det att blixtra till. Huvudet får vara still, men jag kan se att jag ligger nära golvet i ett torftigt rum. Eller är det ett skjul? Mitt minne är helt blankt, hur hamnade jag här?

Det hörs röster utanför. En man och en kvinna som talar lågmält.

”Hette hon Ingeborg sa du? Ja, hon måste i vilket fall som helst flyttas. Här kan hon inte vara kvar.”

”Jag vet. Det är bara vissa saker som skall ordnas först. Imorgon hämtar vi henne. Försök ta reda på vad hon minns så länge.”

Mannens mjuka röst har en kraftig accent. Det låter som om han är italienare eller spanjor.

De försvinner. Huvudet värker medan jag försöker mitt yttersta för att ta mig samman och orientera mig, samtidigt som jag drar med handen över håret och känner hur det är hårt och stelt i bakhuvudet. Som om någon kladdig vätska har torkat fast. När mina fingrar letar sig ner genom det trassliga håret känns en sårskorpa i hårbotten.Trötthet och yrsel övermannar mig och min hand faller slapp ner.

Sa de Ingeborg? Är det jag? Jag ryser till och önskar att det kunde bli varmt här inne. Det blir dimmigt och rummets konturer tonas sakta ut.

 

När jag slår upp ögonen igen står en flicka med smutsiga kläder och stirrar ner på mig. Hennes ena öga skelar och en rödkrusig hårlock har letat sig fram under hättan. Hon har en skål i händerna. Det ryker ur skålen och jag känner att det luktar mat.

Jag försöker sätta mig upp. Det flimrar till framför ögonen när huvudvärken blir intensivareoch ett stön lämnar mig. Flickan står kvar, gör ingen ansats att hjälpa mig upp. Till slut har jag kämpat mig upp i en något så när bekväm sittställning och hon räcker över skålen utan ett ord och försvinner sedan.

Buljongen är svag. I stort sett bara varmt vatten med salt och någon grön örtkrydda som simmar omkring.

Jag ser mig omkring. Det är ett skjul jag ligger i. Springorna mellan brädorna i väggarna låter solljuset sippra in. Det har åtminstone blivit varmare nu. Var är jag? Varför minns jag ingenting? Ingeborg låter inte alls bekant. Känns inte som jag. Jag hör ljud utanför. En hund skäller på avstånd, fåglar kvittrar, någon smäller igen en dörr.

När jag druckit ur all buljong känns huvudet bättre. Jag ställer ner skålen på marken och tittar ner på mig själv. Mina händer är mjuka och lena men mina kläder är enkla. En grov linneblus och en sliten yllekjol, båda i en intetsägande gråbeige färg. Uppenbarligen är jag fattig. Halmbädden på jordgolvet tyder förstås också på det.

Jag placerar mina bara fötter på golvet och stöder mig mot väggen medan jag sakta reser mig upp. Huvudet dunkar igen. Jag måste ha fått en rejäl smäll. Vilka händelser är det som har lett fram till att jag står här i skjulet? Tankarna virvlar omkring när jag försöker sortera sant och falskt. Det är svårt att få in hela den här situationen i huvudet. Jag får liksom inget grepp om den. Det är alldeles för förvirrande.

 

Dörren rycks upp.

”Så du är uppe nu? Bra. Då kan du börja arbeta.”

En gammal dam i svarta kläder och höknäsa betraktar mig med smala ögon.

”Det är enda chansen för en sån som du att få välsignelse. Vi får väl se när du träffar prästen.”

Jag känner mig yr och illamående.

”Prästen?” får jag bara ur mig innan jag kräks en kaskad över jordgolvet och gummans läderkängor.

”Åh, herregud så vidrigt. Lina! Lina, kom hit. Den där Ingeborg har spytt ner hela skjulet. Du får ta hand om det.”

Den svartklädda ger sig iväg samtidigt som hon försöker skaka av buljongresterna från sina kängor.

Flickan som serverat mig buljongen kommer tillbaka och suckar högljutt medan hon föser ut mig i solljuset och placerar mig på en sten bredvid skjulet. Sedan går hon tillbaka in för att rensa upp.

Kisande vrider jag försiktigt på huvudet för att betrakta omgivningen. Jag sitter i solen på en bakgård i en stad. Huset intill är ett opanelat timmerhus. Fasaden är målad med röd färg medan fönsterfoder, dörromfattningar och vindskivor är målade i en ljus blågrå nyans. Inget ser bekant ut och trots att jag anstränger alla mina sinnen, triggar varken omgivningen eller lukterna igång någon som helst igenkänning av platsen. Jag märker att jag har rest mig från stenen och står hopkrupen med armbågarna på låren och huvudet mellan händerna. Det måste se ut som om jag är på gränsen till något slags sammanbrott. Det är jag kanske. Varför får jag ingen hjälp? Vilka är människorna här?

Ljuden utanför planket gör att jag tror det är Stockholm. Ljudet av vatten, knarrande kärror och passerande hästars hovar som klapprar mot stenbeläggningen. Stockholm. Jag minns nog Stockholm. Bor jag här? Jag torkar av munnen med blusärmen, vinklar ansiktet mot solen och blundar. Huvudet känns bättre. Det är sommar, men inte särskilt varmt. Stockholm och sommar.

Lina springer fram och tillbaka med trasor och skurhink. Varje gång hon passerar kraxar jag fram en fråga till henne. Var är jag? Vem är jag? Vem är du? Hon beter sig som om jag inte finns.

Mina kläder luktar illa av spyorna.

”Kan jag få tvätta mig?” frågar jag Lina när hon kommer ut igen. Jag spärrar hennes väg den här gången så hon inte kan ignorera mig.

”Hm, jag förstår inte vad det skall vara bra för”, fnyser hon. ”Men jag kan väl komma med en spann vatten åt dig.”

Innan hon går tillbaka in i huset pekar hon på ett dass.

”Där kan du göra ifrån dig om du behöver. Och passa på att spy där också om du tvunget ska fortsätta med det.”

”Och en kam”, hinner jag säga innan hon är borta. En fnysning blir enda svaret.

Men när hon kommer tillbaka har hon en hink vatten och en kam med sig. Och en lång nattsärk.

”Det är inget manfolk hemma just nu, så du kan klä av dig och tvätta kläderna här ute.” Hon låter mildare i tonen och ser inte fullt lika ilsken ut. Men hon ler inte.

 

Jag tvättar först ansikte och hår, sedan tar jag av mig blusen och kjolen och står i underkläderna och tvättar armar, händer och fötter. Min bara hud knottrar sig när vattnet kyler i den svala sommarbrisen. Dörren till borgarhuset öppnas och jag ser Lina stå på trappen och gapar mot mig.

”Vad är det där?!”

Jag ser mig omkring men inser snart att det är mig hon menar. Jag tittar ner på mig själv.

”Vad menar du?” frågar jag. ”Jag tvättar mig.”

Lina rusar ner för trappen, kommer fram och nyper tag i mitt underlinne.

”Vad är det här?” väser hon. ”Du har herrefolks underkläder på dig. Vem har du stulit dom av?”

Jag tittar ner på mina underkläder, med veck, volanger och spetsar. De är mjuka och passar mig perfekt. Jag sluter ögonen och gnuggar tinningarna, men kan inte komma på något svar på den frågan.

”Jag minns inte. Är de inte mina?”

Lina ser sig över axeln, som för att försäkra sig om att ingen sett oss. Sedan tar hon nattsärken och trär den snabbt över mitt huvud så att underkläderna inte syns.

”Känner du mig?” frågar jag. ”Du kallade mig för Ingeborg.”

”Nej, jag känner inte dig. Du kom hit igår och ska iväg imorgon igen. Frun berättade att du heter Ingeborg”, svarar Lina skarpt. ”Om jag var du skulle jag inte låta någon se underkläderna.” Hon plockar upp min kjol och blus och trycker ner dem i spannen. ”Men å andra sidan kan det väl inte bli så mycket värre för dig än vad det redan är.”

”Vad menar du?”

Hon rätar på ryggen utan att svara på min fråga.

”Du får tvätta kläderna själv. Nattsärken skall jag ha tillbaka imorgon när du far.”

”Vart ska jag imorgon?” frågar jag, men Lina är redan på väg in och om hon hörde frågan så låtsas hon i varje fall inte om det.

 

När jag har tvättat kläderna och hängt dem över en bräda i skjulet är jag alldeles kallsvettig av ansträngningen. Jag sjunker ner på den knöliga halmmadrassen. Den luktar spya och jag märker att Lina bara har vänt på den för att dölja fläckarna. Jag har inte kraft att göra något annat än att ligga kvar och stirra. Illamåendet susar i mig, men bara jag ligger still och blundar så lugnar mage och huvud ner sig. Hela kroppen känns tung, som om jag hade flytande bly i ådrorna. Varför är jag här? Varför har jag dyrbara underkläder medan kjolen och blusen är grova och slitna? Vad ska hända imorgon?

När jag öppnar ögonen igen är det mörkt ute. Jag sätter mig upp. Försiktigt den här gången för att inte framkalla ytterligare en migränattack. Sakta börjar jag reda ut mitt trassliga hår. Det är långt och ljusbrunt, men hjälper mig inte att komma ihåg vem jag är. Kammen fastnar i sårskorpan och jag följer dess konturer med fingertopparna. Ett avlångt jack i bakhuvudet, på höger sida. Det verkar inte vara alltför djupt eftersom det slutat blöda, men det är svullet och varmt runt omkring såret. Det måste vara det som orsakat minnesförlusten. Hur gick det till?

Det hörs röster utanför.

”Det känns bara obehagligt alltihop, frun. Hon drar på oss olycka säger jag.” Det är Lina som viskar.

Den gamla höknäsans gälla röst hörs tydligt, trots att hon försöker viska.

”Ja, ju fortare hon försvinner härifrån desto bättre. Herr Maculani sa att hon gjort fruktansvärda saker och att vi alla skall vara glada om hon inget minns.”

 

 

1763

 

Första Dagen

 

 

Nästa dag vaknar jag upp i ett sovrum med tapeter i vitt och guld. Sängen jag ligger i är bred och mjuk och i sänghimlen ovanför ser jag bilder på små keruber bland blommor och fontäner. Väggarna i rummet måste vara minst fyra meter höga och vid de stora fönstren hänger tunga draperier broderade med blommor och färgglada fåglar. Tjänare och andra främmande människor svärmar runt mig och tackar Gud att jag är vid liv. Huvudvärken ligger som ett järnband runt mitt huvud och tinningarna dunkar. Jag trycker fingrarna mot ögonen. En kvinna med frisk hy och runda former i en tjusig klänning kallar mig Catharina och när jag frågar henne varför, skrattar hon bara. Det står en kortvuxen, ung flicka i enkla kläder vid sängen och niger.

”Önskar frun någonting?” Rösten är len och flyter fram som gyllene ljunghonung, långsamt och omsorgsfullt.

”Va?” svarar jag. ”Var är jag nu? Heter jag inte Ingeborg?”

Flickan skakar på huvudet.

”Här finns det ingen som heter Ingeborg, frun.”

Jag blinkar bara tillbaka och känner hur munnen är halvöppen.

Den tjusiga kvinnan schasar ut pigorna och står själv kvar och ser på mig. Hon lägger huvudet på sned så att perukens lockar faller över hennes bara hals och nacke. Tårarna i ögonen hotar att svämma över. Hon tar två snabba kliv fram till sängen och kastar sig på knä med ansiktet mot min mage.

”Åh min älskade, jag är så glad att du lever. Mitt hjärta brast och nu har jag fått en chans att gottgöra dig. Jag prisar vår herre för det.”

Hon vänder upp sitt tårvåta ansikte mot mig och ler blekt. Just som jag är på väg att fråga vem hon är, och för all del även vem jag är, gör hon något som helt bringar mig ur fattning. Hennes mjuka läppar trycks mot mina i en lång kyss. Jag känner hur hennes tårar rinner på min kind. Det är ingen vänskaplig kyss. Det är en älskares kyss, djup, varm och lidelsefull. Läpparna smakar sött av vanilj och huden luktar lavendel. Jag vill inte att hon ska sluta. När hon slutligen släpper taget om mina läppar och drar sig undan kan jag inte annat än stirra in i hennes ögon. De är djupt blå och jag svär på att jag kan se stjärnhimlen i dem.

”Vem är du?” stammar jag fram. Min fråga får henne att snyfta till, men jag ser hur det rycker till i ena mungipan.

”Min fina Catharina, en sten faller från mitt hjärta när jag ser i dina ögon att du håller av mig än.” Hon reser sig och rättar till min kudde och mitt täcke.

”Jag är Hedvig, din allra bästa väninna”, fortsätter hon och blinkar med ena ögat. ”Det är jag som håller dig sällskap när din man är borta, och det är han ofta.”

”Vem är jag?” viskar jag till den charmiga kvinnan.

”Du är Catharina Charlotta De la Gardie, och bor här på Sjö slott.” Hedvig trippar fram till de höga fönstren och drar de tunga draperierna åt sidan. ”Jag bor i Lugnet, ett lantställe på andra sidan viken. Hedvig Nordenflycht i Lugnet, passande poetiskt, inte sant?” Hon viftar med sina späda händer åt vattnet utanför fönstret.

Solljuset bländar mig och jag kisar med ögonen.

”Jag förstår inte. Igår var jag fattig.”

Hedvig skrattar till.

”Trams. Du har aldrig varit fattig, Catharina. Det är du alldeles för intelligent och vacker för.”