Uppföljaren till Femte Dagen -Prolog

Det droppar. Enstaka droppar som för tankarna till en fuktig källare eller liknande. Men det känns inte fuktigt. Faktum är att det är behagligt varmt. En frän doft sticker i näsan. Det knäpper från veden i en brasa, men det är inte lukten från brasan som sticker. Det luktar som om något är vidbränt, och fortfarande håller på att brännas vid.

Jag försöker öppna ögonen. Det rycker i ögonlocken och mödosamt får jag upp en liten glipa. Det är dunkelt och jag måste öppna ögonen helt för att överhuvudtaget se någonting. Jag känner inte igen mig. En oro i magen börjar växa. Jag blundar och sedan öppnar jag ögonen igen. Samma dunkla rum. Paniken stegras och det blir med ens svårt att andas. När jag känner smärtan i huvudet krampar det omedelbart åt runt hjärtat.

Åh, nej inte nu igen. Har jag hamnat i ett liv utan minnen åter en gång? Med ett sår i huvudet?

Jag stönar tyst. Ser mig omkring. Jag ligger på en säng i ett rum där den enda ljuskällan är den falnande elden i en öppen spis. Svart os stiger upp ur en järnkittel som hänger ovanför glöden. Droppandet jag hör blir tätare och mer oregelbundet. Slår mot taket. Regn.

Bredvid sängen sitter en ung man och sover på en stol. Han har långt, lockigt hår och ett näpet ansikte. Kan knappast vara mer än sexton år. Jag stönar lite högre. Försöker harkla mig, men det fastnar i min torra hals.  Pojken rycker till och tittar upp.

”Ss..ss..sire, ni lever! Gud o tack. M..m..mäster de Molay kommer att b..b..bli förtjust.” Han lutar sig över mig och lägger en benig hand på mitt bröst. Sedan börjar han vädra i luften, spritter till med ett förskräckt utrop och rusar fram till den vidbrända maten.

Jag kan inte fatta det. Det händer igen!

Jag blundar hårt och vägrar öppna ögonen.