Vad är mina djupaste tankar om vänskap?

Man säger ofta att vänskap skall förtjänas. Men jag tycker att äkta vänskap inte ens behöver förtjänas.

Den ska, såsom äkta kärlek, bara finnas för att personen behöver den. Om jag tror att jag måste göra något, prestera eller vara på ett visst sätt för att förtjäna vänskapen, så är den inte på riktigt. Den är villkorad. Och visst finns det mycket villkorad vänskap som ofta, eller åtminstone ibland, ger mig glädje och stimulans. Men den vänskapen håller inte när det blåser hårt. Det är därför vi har flera hundra vänner på facebook, men endast ett fåtal som verkligen är äkta. Så sällsynt är den äkta vänskapen. Och jag menar inte att klaga, utan snarare dra paralleller med en utsökt juvel – sällsynt och värdefull. När man har den skall man vårda den, njuta av den och leva i den. Det betyder inte att jag måste konstla till mig – tvärtom. Det är av största vikt att jag är mig själv, det är endast då vänskapen fortsätter att vara äkta. Den bästa vård en äkta vänskap kan få är ovillkorad vänskap tillbaka. Behandla den som den är – sällsynt och värdefull. Alldeles unik och älskad just på grund av att den är unik. Kanske är det här vi sållar fram de egenskaper som det inte går trender i? Och lyfter dem.

När det blåser hårt, sa jag. Och det gör det i livet ibland. Det kommer ingen undan. En sann vän står kvar och håller om mig när jag riktigt har trampat i klaveret. När jag skäms så mycket för det jag gjort att jag själv inte ens skulle vilja synas med mig. Den vännen undrar vad jag behöver för att må bra.

Den vännen finns där och behöver inte synas eller höras. Inte utåt och inte på länge. Men när jag som mest behöver det så hör jag åter frågan vad den kan göra för att jag skall må bra.

Det är mina tankar om vänskap.