17. feb, 2020

Först kommer mobilen

Först kommer mobilen. Sen kommer människan. De grågröna ögonen följer uppmärksamt vad som sker på skärmen. Hörlurar i. Det blonda håret är prydligt flätat och den svarta jackan är knäppt ända upp i halsen. Handväskan hänger och slänger på ryggen i takt med de raska, säkra stegen. Fullständigt fokuserad på skärmen och till synes helt omedveten om trottoaren hon går på eller trafiken runt omkring. Det rycker lite i mungipan och fingrarna fladdrar över skärmen. Uppenbarligen ett lustigt svar på ett sms eller inlägg. Hon kommer fram till korsningen. Stannar upp och blicken lämnar skärmen för några sekunder och flackar i olika riktningar. Likt en robot i en science-fiction film scannar hon omgivningen efter livsformer eller hot. Grönt ljus. Blicken tillbaka på skärmen och bestämda steg ut i gatan. Väjer smidigt för mötande personer utan att höja blicken. Vet exakt hur hög trottoarkanten är när hon är framme vid den. De vackra husfasaderna går henne förbi. Hon har nog sett dem många gånger förr. Med beundran inser jag att hon utvecklat ett slags vidvinkelseende. En förmåga att vara där och här på samma gång. Ett smidigt sätt att få stimulans i tråkiga vardagsrutiner. Hon stannar upp, tittar upp. Vinkar och ler åt en annan mobil och människa på andra sidan gatan. Kryssar över gatan mellan bilarna och kramas. Sida vid sida fortsätter de trottoaren fram, med mobilerna framför sig som kompasser.