30. aug, 2019

Ett saknat sinne

Konditoriet är gammalt och slitet men riktigt mysigt. Sofforna och stolarna står mjuka och omatchande runt de repiga borden. Det luktar kaffe och kanelbullar i hela lokalen.

Jag drar mig fram till disken och tittar genom glasrutan på alla läckerheterna. Här är det inget som är gammalt. Dagsfärska och fräscha radar bakelserna upp sig i vackra färger.

Åh, vad det vattnas i munnen på mig. Eller gör det? Munnen. Den som ändrat sig så sista tiden. Detsamma som håret på huvudet har smaken helt försvunnit efter de senaste behandlingarna.

Synd att inte suget försvunnit också. Eller minnet av suget.

Jag vet ju precis hur underbart gott det är med morotskaka eller prinsessbakelse. Jag vill ha en. Kanske smakar det nåt den här gången.

Jag köper en kaffe med mjölk och en morotskaka och slår mig ner i en nedsutten, mörkgrön rokokosoffa.

Den krämiga vita frostingen ligger tjock över den saftiga kakan. Mums. Med den lilla gaffeln tar jag av ett hörn och stoppar i munnen och blundar. Och suckar. Ingenting. Det smakar absolut ingenting. Det är inte så att det smakar illa. Det bara smakar ingenting. Det enda jag känner är konsistensen av krämen och kakan som rullar runt i munnen. En konsistens kan aldrig vara god. Den bara är. Si eller så. Varken äcklig eller god. Inte ens dofterna i lokalen kan få mig att ana en smak. Kaffet är varmt och blött – inget mer.

Varför gör jag så här? Det var väl onödigt att köpa kaffe och en bakelse när jag inte kan njuta av det. Nu skulle jag egentligen passa på att banta eller åtminstone äta sån där äcklig nyttig mat. När jag ändå inte känner smaken.

Men suget finns ju där. Vetskapen om hur gott det är.

Eller är något egentligen gott? Det blir som en uppenbarelse för mig där jag sitter med min kaka. Ingenting smakar egentligen någonting. Smaken finns bara i munnen. Vi kan inte säga att något är gott. Kakan i sig har ingen smak. Det är i munnen smaken kommer fram, och då är den högst personlig.

Tankar går tillbaka till tider då jag försökt övertyga matvägrande barn att det är gott. Det var ju helt fel. Jag har ju ingen aning om hur det smakar – för dem.

Jag suckar och tittar ner på mitt tomma fat. Jaha, den slank i fort. Hu, så onödigt. Ändå hoppades jag vid varje tugga att det nog ändå skulle smaka något.

Jag tar den sista klunken kaffe och lämnar konditoriet och kanelbullsdoften bakom mig.

 Kanske nästa vecka. Då kanske det smakar något.