18. okt, 2018

Själaryckaren - ett smakprov

Det första blicken faller på är reklamskylten på receptionsdiskens ena sida:

Livsvilans begravningsbyrå - personlig uppmärksamhet, yrkeskunnighet och småskalig service.

Rummet är ljust och luftigt med gröna sidenväxter smakfullt utplacerade mellan de olika kontorsutrymmena. Den unga kvinnan bakom disken ser mjuk och lugn ut. Precis en sådan man behöver möta när man är i stor sorg. Jag hinner inte fram till henne förrän blicken dras åt vänster och stegen tar slut.

Mamma stirrar mot mig där hon står i dörröppningen till sitt kontor. Hennes tjocka, mörka hår är uppsatt i en knut på huvudet och blottar den svanlika halsen. Frisyren får henne att se äldre ut än hon egentligen är. Uppsynen är hård och mungiporna pekar neråt, som om det är bitterheten som driver henne genom livet. Hon säger inget utan sneglar mot de andra i personalen som står och ser på från kaffemaskinen.

Jag kan inte fatta att jag är här. Att jag kom innanför dörrarna, utan att kollapsa som en dallrande hög på trappan utanför. Bara att se hennes namn på skylten – Agnes Klint – jag säger det tyst för mig själv. Hennes namn i min mun. Det är plågsamt. Den unga kvinnan har noterat att jag mumlade mammas namn och ler och nickar mot mamma. Allt jag kan tänka på är Trompe hemma i lägenheten. Jag skulle behöva honom nu. Eller någon av de andra nallarna. Vilken som helst.

Jag tar ett djupt andetag och rätar på ryggen. Mammas slagord ekar i huvudet: Ömhet är för drömmare och andra som har tid, kraft och känslor i övermått.

Jag tar några steg längre in i lokalen och mamma möter mig. Hennes steg är korta, men spänstiga. Vi stannar vid en urna i borstad koppar som står på displayen intill. Den är enkel. Lätt rundad i formen. Locket har en liten knopp och den enda dekorationen är tre svarta linjer som går runt urnan. Bredvid står en annan urna uppställd. Den är mer påkostad. Själva urnan är i putsat silver och runt om, och på locket, är ädelstenar infattade i intrikata mönster. Två välsvarvade guldförgyllda handtag sitter på var sida om urnan.

”Det finns olika sorters urnor, ser jag”, säger jag och tittar på mamma. Jag säger inte hej. Undrar inte vad hon gjort alla dessa år. Frågar inte varför hon aldrig visat mig någon ömhet. Jag pratar om några förbannade urnor som en normal människa. Men jag är inte normal. Jag kan inte vara normal.

Hon tar några försiktiga steg mot mig och urnorna. Några silverstrimmor i håret förstärker stramheten i hennes ansikte. De magra händerna håller hårt i en blå pärm framför bröstet. Det ser nästan ut som en sköld hon skyddar sig bakom. Hon fuktar läpparna innan hon börjar tala.

”Ja, det finns nog lika många modeller som det finns människor. Är det någon du tycker om?”

Jag vänder mig mot den juvelprydda urnan.

”Den här ser tjusig ut. Men det är så mycket glitter att jag har svårt att se ett mönster. Den känns orolig på något sätt.”

”Jag håller med”, svarar mamma. ”Den är visserligen påkostad och ser vid första anblicken sagolik ut. Och det är just vad den är, en saga. Det finns ingen substans och ingen trygghet i yttre pynt. Om man inte håller efter den svartnar silvret.”

Hon vänder på huvudet och drar fingret längs den svarvade kurvan på kopparurnan istället.

”Den här urnan ser enkel och tråkig ut i jämförelse. Men den är stadig och trygg. Håller i längden och förvarar innehållet på bästa sätt.”

Jag drar upp ena mungipan i en grimas som är det närmaste jag kommer till ett leende. Rösten darrar lätt när jag fortsätter.

”Jovisst, men den verkar kall och oåtkomlig. Kärlekslös nästan.”

Mamma suckar nästan ohörbart och det krampaktiga greppet om pärmen släpper lite. Det ser ut som hon sjunker ihop lite där hon står.

”Du har rätt att det kan verka så, men den är egentligen varm. Känn själv.”

Hon visar mig hur jag kan placera ena handen på kopparurnan och den andra på silverurnan. Hon har rätt. Kopparurnan känns varmare under handflatan. Mer levande.

”Den är trygg och närvarande. Trots att utsidan verkar stram.” Hon talar långsamt och sakligt, hela hon utstrålar en uppgivenhet på ett sätt som får mig att bli alldeles kall inombords.

Hon verkar inse att vi står väldigt nära varandra. Händerna vitnar om pärmen igen och hon harklar sig när hon backar ett steg.

”Ja, är det något mer jag kan hjälpa till med?” säger hon tyst och orden lägger sig som ett hinder i vägen för oss. Hennes läppar blir smala.

Jag känner ögonen på mig från de andra i personalen, men så fort jag höjer blicken är de plötsligt intresserade av golvet. Det svider och krampar i magen. Värken som jag flytt ifrån stiger upp till ytan, som blod som sprutar ur ett öppet sår. Jag vänder mig bort så nonchalant jag kan, livrädd att tårarna ska komma och dessutom synas.

”Nej, det är nog inte det. Antar jag.” Jag sväljer och blinkar för att kunna se på henne igen.

Hennes min förändras inte det minsta. Jag vänder på klacken för att börja gå när jag känner hennes hand på min arm.

Hennes hand. När rörde hon mig senast? Jag minns inte. Inte sedan jag flyttade hemifrån i alla fall. Genom tyget i min jacka känner jag värmen från hennes magra fingrar. Hon behåller greppet om armen några sekunder och släpper mig sedan. 

”Ha en bra dag då”, säger hon.

Med axlarna uppdragna till öronen stegar jag iväg mot utgången. Jag behärskar mig ända tills jag har kommit ut genom entrén. Då kommer tårarna.