Sniglar

”Har ni sniglar?” frågade jag grannen när han öppnade sin dörr.

Den rödgula katten slank genast förbi hans ben och kom fram till mig där jag stod i trapphuset. Hon strök sig mot mina jeans och spann högt och ljudligt.

”Vad? Vad är det för konstig fråga?” sa han med ena handen om dörrhandtaget och den andra mot dörrkarmen. Hans vita t-shirt var alldeles fläckfri och det fick mig att undra varför han inte hade ett enda rödgult katthår på sina kläder.

”Jo, jag undrar om du har sniglar? Som husdjur, eller som mat. Det spelar ingen roll.”

Nervöst flackade jag med blicken och såg genom trapphusets fönster att det var alldeles kolsvart ute. Jag hade inte tittat på klockan innan jag till slut bestämt mig för att ringa på. Hur sent var det egentligen? Det här var helt säkert en genomkorkad idé.

Det hördes trafik utanför. Tydligt ett flertal bilar på väg hem från jobbet, så det kunde ju inte vara mitt i natten i alla fall.

Han höjde ögonbrynen och det ryckte i hans mungipor. De där mungiporna.

”Det är fortfarande en mycket underlig fråga”, konstaterade han helt onödigt.

”Ja, jag är medveten om det, men det är viktigt. Jag har nämligen fobi för sniglar i all dess former.”

Han nickade några gånger som om han förstod, sedan övergick han till att skaka på huvudet, med ännu större ryckningar i mungipan.

”Nej, jag har inga sniglar, du kan vara lugn.” Han rätade på sig och släppte dörrhandtaget. ”Hade du tänkt att fråga alla som bor här i huset?”

Jag tog ett djupt andetag. Nu gällde det. Skulle jag våga? Mina handflator blev svettiga och det kändes med ens flera grader varmare. Jag log leendet som jag övat på framför badrumsspegeln hela dagen.

”Nej, det behövs inte. Det var bara viktigt att fråga dig. Jag har hört dig sjunga.”

Han såg om möjligt ännu mer förvånad ut än tidigare.

”Och jag vet att din röst hör ihop med min”, fortsatte jag innan jag hade chansen att ångra mig. ”Alla andra av dina vanor hör också ihop med mig och det var till slut endast frågan om sniglar som kvarstod.”

Medan hans haka föll ned en bit passade jag på att ta ett nytt andetag.

”Så eftersom det nu är uppklarat finns det inget hinder för mig att bjuda ut dig på middag, som ett första steg. Vad säger du?” Jag böjde mig ned och plockade upp den röda katten, smekte henne medan hon gjorde sig bekväm i min famn.

”Ähum, om vad då?” stammade han fram.

”Om middag. Vill du äta middag med mig?” frågade jag och log leendet igen.

”Öh, okej, det går väl bra.”