Drömfångare

Lars blinkade flera gånger innan sovrumstaket äntligen uppenbarade sig. Det hade varit svårt att ta sig ur drömmen den här gången. Nu när de visste om att han kände till dem så lät de honom inte vara ifred en enda natt. De hade bestämt sig för att fånga honom och behålla honom. Men för varje natt blev han skickligare och skickligare att ta sig ur drömmarna. Han hade verkligen ingen lust att bli fast där.

Det knakade i lederna när han sträckte på sig. Han hade spänt sig igen. Det blev inte mycket vila för kroppen när han sparkade och slogs i sängen hela nätterna.

Kaffebryggaren lät trygg med sitt pysande och droppande i köket. Han tittade ut genom de regnvåta fönstren. Grå moln täckte himlen som en tjock och ogenomtränglig madrass. En dag att stanna inne och sortera varandet. Varandet i drömmen.

Han hade rört sig i ett futuristiskt landskap den här gången. Ändå hade han känslan av att han varit en elev på en gammal skola. En andraårselev med uppdraget att agera mentor åt en söt förstaårselev. Hon hade haft långt mörkbrunt hår samlat i en tofs. De hade båda haft skoluniformer på. Hon med kjol och kavaj. Han med byxor och kofta. Korridorerna hade flyttat på sig när han visat henne runt, så att han plötsligt varit vilse. Hon hade fnyst åt hans oförmåga att vara mentor och gett sig iväg. Lämnat honom i en trappa som visat sig leda någon helt annanstans än vad han först trott.

Med ens hade stämningen i drömmen förändrats. Det där bekanta dunklet spred sig. Känslan av att han var iakttagen och förföljd. Han hade skymtat små grå varelser, tomteliknande men med päls. De betraktade honom från trappavsatser, bakom dörrposter och runt hörn. Drömfångare. Han hade döpt dem till det. De dök upp titt som tätt i vilken dröm det än må vara. Då ändrades alltid drömmen till att spegla endast ett syfte.

Att de skulle hålla kvar honom i drömmen och att han skulle göra allt för att försöka väcka sig själv.