Buren

Filiot gick med blicken ner i gräset och med fingrarna krampande om handtaget på den lilla buren. När han kom fram till mitten på arenan ställde han buren på bordet och öppnade burdörren. Den lilla varelsen smög försiktigt fram mot päronbiten som Filiot lockade med. Med glädje och iver stod den på bordet och smaskade i sig den saftiga frukten. Det bildades en liten sjö av fruktsaft runt dess små fötter. Publiken som satt ihopträngda på läktarna runt gräsplanen mumlade och famlade med sina kikare.

Varelsen växte, sträckte på sig och bredde ut sina enorma vingar i luften. Den cirkulerade över huvudena på den förstummade publiken, bemästrade konster som säkert skulle vinna tävlingen. Efter en stund hördes en hornstöt från tävlingsledartornet och varelsen landade framför den lilla buren. Den fällde ihop vingarna, krympte och gick med hängande huvud tillbaka in i buren igen. Drog igen burdörren efter sig och satte sig i ett hörn. Publiken stod upp och applåderna dånade. Filiot tittade inte på varelsen. Han kunde inte, för då sved det så konstigt i magen. Särskilt när varelsen tittade tillbaka med sina stora, bleka ögon.

Vid prisutdelningen kom flera viktiga personer fram och klappade Filiot på axeln och skakade hans händer. De stack fram sina stora näsor mot buren och kikade på varelsen och skrattade. Filiot kom på sig själv med att önska att han satt därinnne med varelsen bakom ryggen. Skyddade den från alla nyfikna blickar. Nu såg den lille så sårbar ut. Ihopkrupen i ett hörn bland sågspånen som täckte botten på buren, med armarna runt knäna och blicken i magen.

”Nu är det bara finalpokalen kvar”, hörde Filiot bakom ryggen. Agata stirrade på honom genom sina runda glasögon som förstorade ögonen så hon såg ut som en tecknad figur. Det grå krulliga håret stod som vanligt som en kvast rakt upp i vädret.

”Jag vill nog inte tävla med honom mer”, viskade Filiot.

”Va, inte tävla? Vad menar du?”

”Men ser du inte hur ledsen han är?” Filiot svepte med armen mot buren och den lille tittade upp.

”Äsch, snälla du, det är ju bara en varelse. Och tänk på att du kan bli den yngste tränaren någonsin att vinna finalen.” Agata rättade till glasögonen och vände sin spetsiga näsa mot buren. ”Sen kan du göra vad du vill med honom.”

Filiot ryckte på axlarna och tog med sig buren och gick. Han kände att varelsen tittade på honom. När han kommit en bit sneglade han ner mot buren. Mycket riktigt. De där ögonen. Bedjande och sorgsna.

”Sluta stirra”, fräste han och ruskade om buren så att varelsen tumlade omkring därinne och slog huvudet mot gallret. Filiot stannade och satte sig vid vägkanten. ”Förlåt. Hur gick det?” viskade han genom klumpen i halsen. Han stoppade in ett finger i buren och varelsen gick fram till fingret och smekte det med sin beniga lilla hand. Klumpen i halsen blev med ens större och andningen blev hackig. Och varför började det svida i ögonen så att han var tvungen att blinka?

Filiot tog ett djupt andetag. ”Jag mår inte bra. Jag tror jag är för sjuk för att ställa upp i finalen.”

Varelsen lade huvudet på sned och tittade på honom och blinkade. Filiot öppnade burdörren. ”Det är lika bra att du ger dig iväg för jag kommer inte att tävla mer.”

Varelsen klev försiktigt ut ur buren och stannade framför Filiots fötter. Han bugade djupt och stod sen och tittade på Filiot länge, som om han väntade på något.

”Du får en päronbit, men sen får du ge dig iväg. Jag kan inte hålla på att plocka päron åt dig hela livet.” Filiot sträckte fram en saftig bit åt varelsen som slukade den i ett nafs för att sedan växa och breda ut sina vingar. Filiot reste sig och räckte över buren. ”Den här ska jag inte använda mer.”

Varelsen tog emot den lilla buren och med ett kraftfullt ryck slet han den i två delar och kastade den på marken. Sedan slog han med vingarna så att vindraget fick Filiots tårfyllda ögon att rinna över.

De majestätiska vingarna bar varelsen allt längre bort, tills allt som syntes var en liten prick som försvann bakom ett moln.