Flickan med svavelstickorna

Det var så fruktansvärt kallt, det snöade och kvällen började mörkna. Det var också den sista kvällen på året, nyårsafton. I detta kalla mörker gick längs gatan en fattig liten flicka, barhuvad och barfota. Ja, hon hade haft ett par tofflor när hon lämnade hemmet, men nu var de förlorade. Det hade varit mycket stora tofflor, mer passande hennes mor, så stora var de. Och en av dem förlorade den lilla när hon skyndat över gatan för att undvika två vagnar som var rusat fram.Toffeln fanns ingenstans att hitta och den andra sprang en pojke iväg med. Han sade att han kunde använda den som en vagga, när han fick barn.

Alltså gick hon där i snön, barfota. Varför var hon ute? Skulle det inte vara bättre hemma vid en brasa? Affärsbiträdet som just låst affären för kvällen tittade på flickan och skakade på huvudet. Själv skulle hon bara gå in genom nästa port och ta alla vindlande smala trappor upp till det lilla vindsrummet hon hyrde. Men där fanns det åtminstone en spis och en säng med filtar. Hon hade just köpt en skopa kol, så ikväll skulle spisen vara varm. Affärsbiträdet tittade på flickan som fumlade med sina svavelstickor som hon försökte sälja till förbipassserande, samtidigt som de bara fötterna trampade i snön för att försöka hålla kvar känseln. Flickans kinder var urholkade och hon såg ut som hon inte fått ett riktigt mål mat på, ja hur länge som helst. Med ens gick flickan fram mot affärsbiträdet.

”Svavelstickor, mám?” De smutsiga små fingrarna skakade av köld.

”Hur många har du?” frågade affärsbiträdet. ”Jag kommer att behöva flera stycken, och dessutom hjälp att bära upp min middag till mitt rum.” Hon visade fram ett tygbylte som inte verkade alltför tungt.

”Jag hjälper dig, mám. Om du köper av mig, så bär jag åt dig.” Flickan log men det såg ut som att leendet gjorde ont. Som om ansiktet var så kallt att huden knastrade när kinderna rörde sig.

”Bra. Jag heter fröken Julia Ersson och du kan följa med här.” Julia räckte över byltet och vände mot porten bredvid. Den lilla magra flickan tassade efter med armarna fulla av tygbyltet och svavelstickorna. Hela vägen upp mot rummet på fjärde våningen undrade Julia vad som flugit i henne. Varför ville hon ta med sig flickan hem? Gatorna var fulla av fattiga, svältande barn. Hon kunde inte hjälpa dem alla. Hon kunde ju knappt klara sig själv.

Inne i det kalla vindsrummet släppte Julia allt hon hade i händerna förutom kolet. Hon gick raka vägen till spisen och packade den full med kol och tändspint.

”Vad heter du?” frågade hon medan hon packade spisen.

”Märta”, svarade flickan osäkert. Hon stod kvar innanför dörren och såg sig omkring. Rummet var mörkt och litet. Endast ett takfönster. En säng, spisen, ett bord, en stol, en liten byrå med tvättbalja. En trasmatta på golvet. Märta tog ett steg fram så att hon stod på mattan och andades ut. Så skönt att stå på det där mjuka, torra.

”Kom hit med svavelstickorna, Märta.”

Snart brann det i spisen. Rummet blev fort varmt och Julia ställde en kaffepanna med vatten för att värmas. Hon sträckte på sin rygg och och tog loss hårknuten så långa mörka lockar föll ned över hennes axlar. Märta stirrade tyst.

”Är du hungrig Märta?” Julias röst lät mjukare nu och hon log.”Du kan få lite mat av mig om du vill.”

Märta svarade inte men hennes ögon fylldes av tårar. Hon nickade.

”Först måste du tvätta dig”, sa Julia och tog tygbyltet ur Märtas händer och lade det på bordet. ”Dessutom skulle vi behöva tvätta dina kläder, men jag antar att du måste skynda hem.”

Märta skakade ivrigt på huvudet.

”Nej, det är ingen där som vill att jag skall komma hem. Mor har sagt flera gånger att hon helst vill att jag försvinner.” Ögonen fylldes igen.

Julia svalde. ”Jaha, skulle det vara bättre för dig att sova här inatt? Jag har ingen annan att fira nyår med.”

Nu nickade Märta så tårarna rann över.

Julia tvättade Märta med varmt, skönt vatten i baljan och sedan tvättade hon hennes kläder där också. Märta fick låna ett par för stora raggsockor och en nattskjorta som räckte ner till golvet, men som var varm och torr. Sedan satt de vid bordet. Ja, Julia satt på sängkanten vid bordet, och delade på det hon haft med sig i tygbyltet. En flaska mjölk, ett grillat kalkonben och kalla kokta potatisar.

När Märta bäddats ner, mätt, ren och belåten, log Julia åt den söta flickan. Hon får stanna. Jag är säker att jag klarar oss bägge och då har jag gjort vad jag kan för ett liv åtminstone.