Själaryckaren

Prolog

Det var med lättnad Zeke sett poliserna komma. Om de inte arresterat honom hade han förmodligen varit död nu. Så han var tacksam.

Det hade burit iväg åt helt fel håll, med en hastighet han inte kunnat stoppa. Han hade sprungit för livet. De ständiga lögnerna hade hunnit ikapp honom och nu skulle han få betala priset. När han snodde in sig i historier han inte längre kunde ta sig ur, insåg de till slut att han inte var att lita på. En sådan medlem vill inget gäng ha. Den enda som skulle kunnat stötta honom hade för länge sedan lämnat det ljusskygga livet. Antingen blev han utesluten eller dödad. Eller både och. I den ordningen.

Han log mot poliserna och sträckte fram händerna mot handfängslet.

Om han vetat vad som väntade honom hade han låtit bli.

Han blev inte placerad i häkte och fick ingen rättegång. De två poliserna, som gripit honom, tog honom direkt till ett laboratorium. En svartklädd man presenterade sig som själaryckare. Innan Zeke fick en chans att svara stötte mannen in en metallhake i hans bröstben. Den grep tag i bröstet med iskalla klor och sylvassa spetsar. En svidande smärta i bröstryggen och sedan ett tryck. Någonting tog sig in i kroppen. Likt ett levande väsen slingrade det sig fram genom organen och sög ur all energi och tanke. Fortsatte runt i kroppen medan hans ögon rullade frenetiskt i sin hålor. De bultande ådrorna var nära att brista av hans kokande blod.

De outhärdliga plågorna fick honom att falla på knä och slet fram ett skrik ur strupen. Det brände som eld i bröstet och dunkade dovt i huvudet. Allt gjorde ont. Han hade aldrig tidigare upplevt en smärta som täckte alla delar av kroppen samtidigt. Väsande drog han efter andan, trots att det var som att andas in isiga knivblad. Lukten av blod fyllde näsborrarna. Värken höll honom fokuserad. Han sträckte på halsen och tittade attackeraren i de bruna, ormlika ögonen. Ett leende ryckte i mannens mungipor. Zeke kände hur någonting slets ur honom.

När han vaknade upp låg han bekvämt nerbäddad i en sjuksäng intill ett flertal pipande apparater. Fyra slangar i olika färger försvann in under huden på diverse ställen på kroppen och gjorde att han inte vågade röra sig. Han kunde se och registrera allt i rummet, ändå fattades något. En vag oro grep honom. En gnagande känsla av ett stort ingenting inuti. Det var platt på något sätt. Han försökte känna efter. Var det inte något som funnits där förut? Nu var det tomt.

Han lät blicken vandra över kroppen och stannade upp vid bröstet. Mitt emellan bröstmusklerna satt ett knöligt plåster. Sakta lyfte han handen för att se efter vad det kunde vara för något under plåstret, när en sköterska kom in. Hon stannade vid dörren när hon såg att han var vaken.

”Hej. Det är helt okej. Du får titta under plåstret om du vill.” Efter ett par försiktiga steg stannade hon på armlängds avstånd ifrån sängen. ”Hur känner du dig? Kan du berätta om du minns något?”

Zeke svarade inte utan vände blicken åter mot plåstret. Han petade försiktigt upp en kant och såg till sin förvåning att det lyste under kompressen. Ett mjukt, ljusblått sken.

Kap 1

November 2238 – år 84 av nya tiden

Solen silar in genom de smutsiga fönstren. Jag ser dammkornen sväva lugnt framför rutorna. Med jackan vilande över axlarna tar jag med mig en av köksstolarna ut på balkongen, sätter mig och blundar mot solljuset en stund. Det blir nästan ljummet här mot fasaden, trots att den bleka höstsolen är svag. De kyliga vindarna skulle få min hud att knottras om jag lutade mig alltför långt utanför räcket.

Utsikten är fantastisk. En av de finaste byggnaderna i huvudstaden Malmö. Från balkongen ser jag ut över de rika delarna med kanalen glittrande mellan några av husen. Det tycks mig som om världen är full av hustak och takterasser, behängda med balkonger och brandtrappor, likt ett enda stort, rörigt dockhus. Regeringen har fokuserat på att bygga upp en stad i taget och det går inte fort. Det finns bara tre fungerande städer i Sverige än så länge. Resten av landet ligger öde, utan el.

Min hand söker i fickan och tar fram pipan. Jag trycker ner grovskuren tobak i piphuvudet med tummen. Det är den nya tobaken med nötsmak, berikad med vitamin D och E. Efter en liten stund svävar rökslingor lojt runt huvudet i den svala luften.

Ännu har inte regeringen utlyst något val. De har fortfarande fullt upp med att städa upp i samhällsstrukturen. Det första valet i nya tiden skall komma nästa år. Alla som vill är välkomna att starta partier. Jag vet inte riktigt vad det ska vara bra för. Ingen som lever nu vet hur det gick till under fria val. Dessutom var det just det som drev samhället i fördärvet. Som fick allt att kollapsa, så att vi fick stänga ner systemet och börja om med en ny tideräkning.

Jag blåser ut en rökring och ser hur den fångas upp av vinden så snart den når utanför balkongen. Vinden leker mellan husen. Den hörs tydlig häruppe på femtonde våningen.

Jag hade sex själatömningar i oktober. Förra året hade jag i genomsnitt tre per månad. Nu har jag haft fyrtioåtta hittills i år.

Den senaste jag tömde i Jönköping förra veckan, mannen med de utstående öronen, hade överklagat flera gånger. Rätten dömde till slut till det hårdaste straffet. Enligt protokollet hade domaren påpekat att han skulle vara tacksam över att dödsstraffet avskaffats, och att han får tillbaka själen om femton år. Jag märker att jag biter krampaktigt i pipskaftet när jag tänker på mannens blick då jag fäste haken i hans bröstben och tryckte den kromade själakapseln mot ryggraden. Varför bryr jag mig? Det är bäst att inte veta något om människorna jag tömmer. Bara göra mitt jobb. Det är ändå ett barmhärtigt straff. I stort sett en drömlös förvaring som kommer kännas som ingen tid alls för den dömde.

Jag minns att jag frågade någon gång under utbildningen, om straffet egentligen var till någon nytta, eftersom den dömde inte kommer att uppleva att tiden går. Läraren svarade att alla är medvetna om det nya straffet och regeringen ser det som mer humant. Bara tanken att förlora femton år av sitt liv bör räcka för att folk skall undvika att hamna i konflikt med lagen. Kanske hade han rätt. Så varför ökar antalet domar?

När jag stoppar in morgonens disk i Huskocken och trycker på återvinningsknappen pyser det till och en suck undslipper mig när displayen visar att det är dags att fylla på nya matinsatser. Jag vet. Den senaste tiden har det bara dykt upp två måltidsalternativ, istället för tio. Av någon anledning glömmer jag alltid att beställa nya matinsatser. Själv tycker jag att allting jag trycker fram ur Huskocken smakar likadant, så variationen har ingen större betydelse. Helst äter jag förstås handlagad mat, vem gör inte det? Det var därför jag köpte en av stadens mest påkostade lägenheter. I mitt kök finns faktiskt spisplattor och ugn så att jag har möjlighet att laga handlagad mat, precis som på restaurangerna. Inte för att jag gör det, men det är skönt att ha den exklusiva möjligheten.

 Tankarna på mannen i Jönköping släpper mig inte. Jag minns särskilt skriket.

Från en död kropp lyfter själen lätt och luftigt. Men sliter man själen ur en levande kropp är det oerhört plågsamt. Under femton långa minuter drar och sliter kapseln själen ur varje cell i kroppen. Först slits den största delen av själen ur hjärtat och människan sätts i ett smärtfyllt chocktillstånd. Sedan dras själen långsamt och grundligt ur cellerna i lungorna, hjärnan, ryggmärgen, magen och ända ut i fingrarna och tårna. Skriken är vidriga och under utbildningstiden på Rättsnämnden lades det ner mest energi på att träna oss själaryckare i att stå ut med dem. Den delen är det enda riktigt obekväma med mitt jobb.

Jag brukar hålla fast den dömde hårt och fokusera på att räkna ner minuterna. Och tänka på att när själen väl är ute finns inga minnen kvar av smärtan. Då finns inga minnen kvar alls. Ögonen svartnar och kroppen sjunker ihop och står oftast helt still i en säckig ställning. Ibland hörs ett litet grymtande, men för det mesta säger de ingenting.