Himmel och helvete, och allt däremellan.

Jag har varit nere i en avgrund.

Naiv som jag är tror jag livet skall flyta på lätt alla gånger. Icke. Ibland slår verkligheten till.

I min enfaldiga oskuld har jag gått omkring och trott att min bok är färdig. Sedan kom kritiken som en käftsmäll.

Och det var verkligen inte kritiken det var fel på. Den var konstruktiv och rättfärdigad.

Inser jag nu. Efter nästan en vecka, krälande i självömkan, på botten av sanningens obarmhärtiga avgrund. 

Nåja, när man krälar där finns det ju till slut bara en väg att gå. Så nu tar jag ett djupt andetag och små darriga steg uppåt igen. Tillbaka till livet och de kärleksfulla människorna som finns omkring mig. Tillbaka till redigeringen.

Det är lätt att klaga på denna bergochdalbana, men det är ju faktiskt den som är livet. Himmel och helvete, och allt däremellan. 

Och för varje uppförsbacke får jag starkare ben.

❤