Kärleken, den kärleken!

Vårkänslor. Det spritter i kroppen. Jag tänkte dedikera det här blogginlägget till en människa som inte går att motstå. Inte för att kärleken ligger i dvala under resten av året. Knappast. Men när solen, värmen och fågelkvittret kommer, blir jag så löjligt romantisk. 

Nåja, människan i fråga har jag haft glädjen att gifta mig med. Det är inte alla som har den turen. Eller är det tur? Kanske är det bara en fråga om erfarenhet. Om att det faktiskt är jag som har lyckats skaffa mig förmågan att se och älska. 

När jag tittar tillbaka på alla mina misstag och fallgropar, inser jag att det faktiskt är annorlunda den här gången. Jag gifte mig inte för att han gör mig lycklig. Det är något jag måste klara av att göra själv. Nej, jag gifte mig för att det gav mig chansen att få ge något till en människa jag gillar. Att ge och ge så mycket jag bara kan av allt jag har. Utan att vara rädd.

Tänk så ofta ett förhållande är som ett handelsavtal. Om du älskar mig, älskar jag dig. Om du inte älskar mig, så sticker jag. Men att älska på riktigt betyder ju att jag älskar utan att kräva något tillbaka. När jag upptäckte det, blev allt så mycket lättare. Jag är inte beroende av någon, för jag, och endast jag själv, är ansvarig för att göra mig lycklig. Det betyder att jag kommer att vara lycklig oavsett. Jag älskar inte honom mest i hela världen. Men jag tror nog att jag älskar honom lika mycket som jag älskar mig själv. Sedan är det ju bara en bonus att vara gift med en man som redan har förstått det här med riktig kärlek sedan länge. En bonus för att jag får vara i närheten av någon jag har svårt att motstå.

❤