En ny Papphammar?

Kanske min lille brorson skulle vara en god kandidat? Men när jag frågar om det är en väderkarta han ritar på blädderblocket tittar han bara oförstående på mig och säger att det är en elefant.

Att bara lyssna på honom är en lektion som alla tvivlande författare skulle behöva. Vår rädsla att inte duga och önskan om att bli omtyckt av läsare blir på något sätt ganska larvig. Självklart duger vi  - alla.

Jag lyssnar på lille Eddie när han målar vidare på blädderblocket. "Fint. Såja, bra. Prickig elefant."

När jag påpekar att jag inte ser några prickar tittar han på mig, lägger huvudet på sned och säger tröstande: "Det gör inget." Sedan ler han och fortsätter att rita en blomma och en randig (kunde inte riktigt lista ut vad det var för något).

Just så vill jag skriva. Njutningsfullt och med självsäkerhet. Inga tankar på vad andra skall tycka.  Och är det någon som inte förstår så kan jag se tröstande på dem och säga: "Det gör inget".