Jag blir liten av att inte betraktas som stor.

Har jag rätt? Gör jag rätt? Är det rätt att spendera all min lediga tid på att skriva? Om ingen läser. Jag lurar bara mig själv. Jag kan egentligen ingenting. En bluff. Men en sofistikerad sådan. Jag är så bra på att bluffa att jag då och då även lurar mig själv. Tror att jag faktiskt kan. Men att min övertygelse vacklar blir smärtsamt tydligt när jag får kritik. Även konstruktiv sådan. Jag blir liten av att inte betraktas som stor. Min fina text. Kritiserad och kommenterad på varje sida. Smärtsamt. Orättvist.

Jag vill bara skriva magi. Som tar mig till en annan plats. Att följa regler passar inte in i den magiska världen. Min text ska vara perfekt från början. Inte ställer jag höga krav på mig själv? Men det är inte krav utan snarare lathet eller oförmåga att fullfölja ett projekt till slutet som gör att jag tycker min text är fulländad efter först utkastet. För det är ju sååå jobbigt att skriva om. Jag vill starta upp och drömma fram en härlig historia, men det petiga arbetet på detaljnivå är inget för  mig. Hur tar jag mig förbi det hindret?

Jo, jag gör ingenting. Absolut ingenting. I minst en vecka. Låter kommentarerna och kritiken sjunka in. Låter den kritik som faktiskt betyder något få fäste medan den andra kan glida av mig likt vattendroppar. Det kan jag bara göra om jag funderar. Inte skriva, inte läsa – bara fundera. Till slut har jag klart för mig vilka ändringar som måste göras. Det är en stor del av skrivandet, och den viktigaste delen för mig, så att jag kan fortsätta bluffa fram en riktigt bra bok.🤭