Ett löfte till mig.

Jag brukar inte ge nyårslöften. Förstår inte riktigt vitsen att lova saker en gång per år. Jag lovar hela tiden. Lovar att äta bättre, röra mig mer, ja, ni förstår. Det brukar gå bra. Jag har ganska god koll tror jag.

Men idag insåg jag något som jag totalt försummat. Eller, rättare sagt, någon jag totalt försummat. En kär vän som gör så gott hon kan. Hela året har hon kämpat. För att bli en bättre förälder, bättre vän, bättre hustru. Hon har kämpat mot dålig självkänsla, med sitt skrivande och så gott hon kan, mot våld och fattigdom i världen. Men jag har inte stöttat henne. Min allra bästa vän. Det slog mig att ingen har lovat att uppskatta henne, så hon kan inte förvänta sig uppskattning. Den enda hon kan förvänta sig uppskattning från är mig. Och jag har inte talat om för henne hur värdefull hon är. Hur tacksam jag är för allt hon kämpar för. Hur mycket jag älskar henne. Med alla fel och brister är hon en fin människa, som jag trivs med. Men jag har inte visat det så ofta. Så när jag tog en sväng till affären idag köpte jag en vacker blombukett och skrev ett kort. Ställde på köksbordet. Jag lovar att jag ska visa henne mycket mer kärlek under 2017.