Jag vacklar

Jag fick just veta att jag inte vann en skrivartävling som jag hoppats på. Självförtroendet dyker utan förvarning ner i botten. Jag inbillar mig bara att jag kan skriva. Kanske alla omkring mig inte alls ler uppmuntrande, utan snarare överseende och med lite medlidande. Det är kanske jag som inte kan tolka signalerna. Skrattar de bakom min rygg? ”Lilla gumman, hon tror verkligen att hon ska lyckas – så sött.” Händerna darrar vid tangentbordet. Får jag ens lov att skriva när jag skriver så uselt? Är det meningen att det ska bli så här nu?

Men vad är egentligen”så här”? Att jag inte vann en tävling? Vad jag förstår så var det 199 andra tävlande som inte heller vann. Det kan väl ändå inte vara det värsta som hänt mig. Ska jag skriva bara för mig själv? Trycka upp bara ett exemplar av varje bok och ställa i min egen bokhylla? Det är ju egentligen det jag är ute efter. Att få se min berättelse som en bok. Klart att det skulle vara kul om det blev en bestseller och film, men det viktigaste är nog att få hålla i själva boken. Och då behövs bara en bok – till mig. Skall jag nöja mig med det?

Jag vacklar i min övertygelse. Ena dagen är jag helt säker på att jag har åtminstone fem olika strålande bokprojekt på gång. Som alla kommer att bli succé. Andra dagen säger jag till mig själv att jag inte ens klarar av att skriva inköpslistan till mataffären. Det vore skönt med en gyllene medelväg där jag ställer rimliga krav på mig själv och klappar mig själv på axeln för varje liten framgång. Men jag är kvinna. Det finns inget som heter stadig känslomässig nivå. Mitt vacklande skapar en berg-och dalbana som hisnar och skrämmer...och glädjer. Trots att jag just nu är i en dalgång skulle jag inte vilja kliva av. Jag ser fram emot nästa bergstopp.