En prickig pyjamasdräkt

Jag minns den med ångest. Den frammanar dåligt samvete. Den hängde där i affären och såg så söt ut. Jag önskade den mig så hett. Rosa med vita prickar och spetskant. Jag tjatade på mamma, riktigt länge och säkert riktigt irriterande. Hon gick mot kassorna utan att ta med sig plagget. Jag blev gnällig och grining och betedde mig som ett trotsigt, bortskämt barn. Under hela middagen surade jag och fräste att mamma var världens sämsta mamma och att allt var orättvist. När jag kom upp på mitt rum efter att ha stampat hårt i varje trappsteg låg den där på min säng. Utbredd och finare än jag mindes den från affären. Jag fick ont i magen. Satte mig på golvet och kände hettan i huvudet. Jag vågade inte ens gå fram och ta på den. Jag förtjänade det inte. Länge gnagde den otäcka känslan i maggropen och till slut reste jag mig och gick fram och smekte tyget med handen. Nu ville jag inte ha den längre. Nu påminde den mig om hur elak och otacksam jag varit mot min mamma. Jag tog ett djupt andetag och sprang ner i köket och in i hennes famn och viskade ”tack”. Som förväntat fick jag en klapp på huvudet och en försmådd fnysning till svar. Jag ville inte se henne i ögonen men jag visste att jag måste. Det var mitt straff. Jag tittade upp. De kalla ögonen såg på mig med en blick som sa: ”Hoppas du är nöjd nu, din otacksamma unge.”

Magen värkte och jag sa åter ”Tack” och sprang upp till mitt rum igen. Den låg kvar på sängen. Jag hade fått som jag ville. Och jag mådde aldrig bra när jag hade den på mig.