Är det något i skogen?

På hösten känns skogen mer mystisk än andra tider på året. Den är frisk och klar och mossan är så tjock att det känns som att gå på en skummadrass. Tidig morgon eller sen eftermiddag, när det är lite halvdunkelt, kan man skymta väsen bland träd och stenar. Eller är det bara skuggorna och skimret från grenar och stubbar som spelar ögat ett spratt? När någon med min vilda fantasi finner sig själv mitt uppe i denna värld kan vad som helst hända.

Det är här min huvudkaraktär, Iva, känner sig som mest hemma. Hennes doft av skog och våt mossa finns överallt och hon smälter med lätthet in i naturen. Det magiska pulserandet från de urgamla träden vibrerar i henne. Tiden stannar upp och hon kan sitta och betrakta hur ett bladverk öppnar sig i takt med att solen stiger. De mossiga stenarna är så bekväma att sitta på. Hon drar med handen över de ljusgröna stråna och låter det kittla svalt i handflatan. Hennes röda friska kinder liknar mogna äpplen och skrattet rinner ur henne likt en porlande bäck. Solen strilar ner genom grenarna och skapar vackra skuggspel på marken. På vissa ställen skimrar luften. Det är de tunna platserna. Där är luften så tunn att man kan passera över till den andra världen. Till Tir na Nog. Det finns fler tunna platser än man tror. Människan brukar dock inte ha ro och stanna upp för att upptäcka dem. Iva ser dem. Och hon passerar vant mellan världarna.

Visst, det är min fantasi som leker. Men nog tycker jag att det skimrar till i skogen ibland.